Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #3

Denna tredje del behandlar hur Disneys filmatisering från 1954 förhåller sig till science fiction-genren.

Länkar till del ett och del två.

Disneys sedvanliga äventyr

It was difficult to make a story out of the novel because it doesn’t have a story – it’s really just a series of unrelated incidents. And Nemo as a character also doesn’t exist in the book though there are all sorts of allusions to what motivates him politically, but we really had to create a new character and a new story. The odd thing is that when people now think of Verne’s novel they are usually remembering the story of the film and not the book.⁶

Sådana tycks alltså regissören Richard Fleischers ord ha varit kring sin tolkning av En världsomsegling under havet. Filmen fick onekligen mycket beröm då (bland annat tre Oscar-nomineringar varav två vunna), och har sedan dess fortsatt få lika mycket beröm i efterhand. Frågan är om den hyllas för samma saker som romanen, och finns det samma ingångar i science fiction-genren? Jag provar samma kriterier som romanen lyckades uppfylla.

Till att börja med är Nautilus inte längre vilda fantasi som den var 1870 när Jules Vernes förlaga ursprungligen gavs ut. Även om filmen utspelar sig 1868, så får inte en efterhandskonstruerad framtidsvision samma effekt. Som tittare är man medveten om att ubåtar existerar, varav ”magin” försvinner. Kapten Nemos teknologiska utläggningar om hur båten fungerar försvinner, bokstavligt talat, i och med att man, när Nemo ger Aronnax rundturen på båten, har lagt en berättarröst från Aronnax ovanpå, och Kapten Nemos förklaringar finns inte att höra någonstans. Några tekniska specifikationer nämns faktiskt inte i hela filmen, vilket slår hål på både ”det tekniska kåseriet” såväl som ”den tekniska sagan”. Nog för att Aronnax är en vetenskapsman även här, men hans följeslagare Conseil framstår mest som en dumdristig tjänare, snarare än en assistent i arbetet. I romanen undersöker Aronnax vattenlivet medan Conseil klassificerar organismerna i sina respektive familjer och släkten. När även denna vetenskapliga aspekt förtas, är det svårt att se något slags ”vetenskaplig romans” i det hela.

Om man raskt går vidare till den föreslagna ”prophetic vision” så finns en specifik potential. Istället för att driva Nautilus med elektricitet, kommer det i filmen fram att hon drivs av atomkraft. Genom en viss tidsanpassning då USA i verkligheten nyligen hade skapat en ”atombåt” och givit den namnet USS Nautilus, följde man samma spår i filmskapandet.⁸ Denna idé må funka på ”prophet vision”-kriteriet så till vida att det så småningom, förutsatt att man utgår från när filmen utspelar sig, kom en verklighetens motsvarighet. Å andra sidan blir det även här en efterhandskonstruktion i och med att man redan kände till verklighetens USS Nautilus.

De kriterier som filmen utan tvekan uppfyller är ”äventyrsberättelsen” och ”den idéväckande humoresken”, men jag har personligen svårt att se vad dessa två, utan sina medkriterier, skulle ha att göra med science fiction. Men en äventyrsfilm är det, i samma underhållande matinéanda som Disney vanligtvis arbetar med.

⁷ Nicholls, The Encyclopedia of Science Fiction, 617
⁸ Maertens, James W., Between Jules Verne and Disney: Brains, Brawn and Masculine Desire in 20,000 Leagues Under the Sea, 1995 http://jv.gilead.org.il/sfs/maertens.art.html (senast kollad 2012-08-10)

Avslutande delen kommer inom kort.

Topp5-fredag #5: Sammanfattning av Filmvetenskaplig teori

I dag visades den sista filmen i terminens första delkurs, därför blir dagens topp5 en sammanfattning med mina fem favoriter från kursen. Do the Right Thing som jag ju skrivit om tidigare kommer inte vara med på listan då jag tänker prioritera de filmer som för mig är nya bekantskaper. Fem fina filmtips helt enkelt!

5. Orlando (Sally Potter, 1992)

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förtjust när jag såg Orlando, en väldigt ointressant berättelse gjorde den ganska tråkig i längden. Samtidigt så gillar jag hur det berättas, hur man gestaltar tidsförloppet på ett ganska smidigt sätt. Även musiken var väldigt bra. Så jag håller mig ändå positiv till filmen, den var bra.

4. Härskarinnan (Possession, Andrzej Zulawski, 1981)

Det finns mycket att älska och gräva ner sig i vad gäller Härskarinnan. Full av smart symbolik och genuint bra filmarbete. Den kan lätt uppfattas som väl spretig och en del scener känns en aning för pretentiösa, men ändå en fascinerande upplevelse.

3. Morgondagen är vår (All That Heaven Allows, Douglas Sirk, 1955)

Känslorna jag får av det här är ungefär samma som jag får av den fantastiska 60talspopen jag älskar så mycket. Det är så enkelt, rakt och smidigt berättat. Inga konstigheter. Jag faller pladask för det vassa manuset och finfina färger. Som sagt, inga konstigheter, heller inget märkvärdigt. Men himla bra ändå.



2. Boys Don't Cry (Kimberly Pierce, 1999)

Väldigt stark och viktig film. En hemsk berättelse som sorgligt nog är helt sann. Nej, det är inget man mår bra av (nåja, första halvan är trevlig och behaglig), men det väcker mycket känslor, vilket kan vara nog så viktigt. Gediget hantverk med många snygga scener och utmärkt soundtrack både vad gäller originalmusiken och andra låtval.

1. Fönstret åt gården (Rear Window, Alfred Hitchcock, 1954)

Jag skrev ju en något längre text om metainslagen i Fönstret åt gården här om veckan, när jag nyligen hade sett den, men det är bara en aspekt av den. I traditionell Hitchcockanda rör det sig om en tät thriller där så gott som allt görs helt rätt från början till slut. Det är liksom bara ett steg bättre än det mesta andra i sin genre, på alla plan.

Bubblare är Pianot (The Piano, Jane Campion, 1993) som visades när jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tror att den förmodligen skulle peta ut Orlando om jag såg den, men det har jag nu inte gjort.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #2

Fortsättning från del ett följer.

Den vetenskapliga roman(s)en

Romanen inleds som bekant med beskrivningen av ett havsmonster som skall uppsökas och förintas. Monster är förvisso ett vanligt tema i senare science fiction, men monstret här (som antas vara en jättelik narval) visar sig istället vara något så otänkbart som en undervattensbåt. Då ubåten som uppfinning ännu inte existerade, åtminstone inte en regelrätt sådan som kan korsa världshaven utan problem, blir det en given ingång till den fiktiva vetenskapen. När Professor Aronnax och hans entourage stöter på detta vidunder till skapelse, så blir de förstås väldigt överrumplade. Vad Jules Verne dock har, som inte lika många senare science fiction-berättare har är en, i hans romaner, uttryckt kärlek till just vetenskapen. Efter att ha blivit en del av besättningen på ubåten Nautilus förklarar Kapten Nemo väldigt utförligt och trovärdigt alla teknikaliteter kring henne. Bland annat när han skall förklara hur Nautilus handskas med det ökande trycket på djupare vatten:

[Ä]ven om vattnet inte är helt inkompressibelt så låter det dock komprimera sig endast i synnerligen liten utsträckning. Faktiskt tyder de senaste beräkningarna på att sammanpressningsförmågan bara uppgår till fyrahundratrettiosex tiomiljondelar per atmosfär, alltså per var tionde meter neråt. Om det då gäller att sänka sig tusen meter beräknar jag volymminskningen under ett tryck lika med det från en vattenpelare på tusen meters höjd, det vill säga ett tryck på hundra atmosfärer. Denna reduktion blir sålunda fyrahundratrettiosex hundratusendelar. Jag bör alltså öka tyngden så mycket att fartyget väger femtonhundratretton ton i stället för femtonhundrasju. Det räcker med andra ord med en viktökning på bara sex ton.⁴

Vilka egentliga fakta Verne lägger fram genom sina karaktärer i allmänhet, och Kapten Nemo i synnerhet blir irrelevant i och med att illusionen ges av att vetenskapen inte är fiktiv, utan snarare att fiktionen är vetenskaplig. I vilket fall fyller det mycket väl upp flera av Witts punkter i och med ”den vetenskapliga romansen”, ”det tekniska kåseriet” och för romanen i sin helhet även ”den tekniska sagan” likväl som - i sammanhanget - orelaterade ”äventyrsberättelsen”.

I Gernsbacks definition återfinns även begreppet ”prophetic vision” och följs upp med ” New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow”, och även om han redan pekat ut Jules Verne som en av de påtänkta i sitt resonemang känns det relevant att poängtera var detta finns. Det första uppenbara är förstås Nautilus i sig, som ubåt. I en National Geographic-artikel tangeras dock en ytterlighet värd att ta upp i och med hur båten drivs, nämligen av elektricitet. Enligt artikeln säger teknologihistorikern Rosalinda Williams att det ”at the time had a kind of magical aura”⁵, vilket väl talar för hur det framställs i romanen. Som vi vet vid det här laget skulle elektriciteten komma att driva i princip hela världen så småningom.

Om man utöver detta tillägger uttänkt komiska partier så som när Aronnax inte kan tänka på annat den de befarade hajarna, på frågan om hur mycket pengar en pärlmusselbank kan ge, svarar: ”Jag har läst någonstans att enbart pärlfisket kring Ceylon inbringar tre miljoner hajar om året”⁶, så måste man även tillskriva honom ”den idéväckande humoresken” Således kan man kanske konstatera att Jules Vernes roman uppfyller alla tänkbara kriterier för vad science fiction ska innebära.

⁴ Verne, Jules, En världsomsegling under havet, Stockholm: Norstedts, 1981. Sid. 103
⁵ 8 Jules Verne Inventions That Came True, National Geographic, http://news.nationalgeographic.com/news/2011/02/pictures/110208-jules-verne-google-doodle-183rd-birthday-anniversary/ (senast kollad 2012-08-10)
⁶ Verne, En världsomsegling under havet, 199

Del tre, som behandlar Disney-filmatiseringen kommer förmodligen upp i helgen.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #1

I somras skrev jag en följd av mycket god respons av min kursledare och examinator. Jag tänkte nu dela med mig av den i en serie inlägg, torde intressera alla som gillar science fiction och annat bra. Här följer (I TIMES NEW ROMAN!!) första delen.

I följande text kommer jag att analysera och jämföra två tolkningar av en berättelse. Det rör sig om Disneys filmatisering av En världsomsegling under havet (20000 Leagues Under the Sea, Richard Fleischer, 1954) och Jules Vernes roman med samma titel, på vilken filmen är baserad. Målet är att läsa in traditionella science fiction-element i dessa två verk, hur de påverkat efterföljande skapande och varför de kan tänkas ha blivit de klassiker de är i dag. Avslutningsvis tänker jag kortfattat dra paralleller till subgenren steampunk och försöka identifiera vad man där har tagit tillvara på från de två respektive verken.

Vetenskapsfiktion eller fiktiv vetenskap?
För att kunna bena ut och sätta finger på vad som är science fiction i både romanen och filmen krävs en definition av vad genren innebär. I uppslagsverket The Encyclopedia of Science Fiction står det under rubriken ”Definitions of SF” att "The term is applied so loosely in common usage that no single definition will ever be universally agreed".¹ Samt att flertalet tidigare författare på området skapat sina egna definitioner. När intresset för genren växte i början av 1900talet, och flertalet så kallade ”pulp magazines” med science fiction-tema grundades, kom även nya utomstående teoretiseringar av vad genren innebär. Man nämner att Hugo Gernsback i första numret av sin Amazing Stories beskriver “scientifiction” med följande ord: “By 'scientifiction' I mean the Jules Verne, H.G. Wells and Edgar Allen Poe type of story – a charming romance intermingled with scientific fact and prophetic vision. [...] New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow.”² Redan tio år tidigare grundades Sveriges första tidskrift på ämnet där Otto Witts redaktionsspalt i första numret lyder:

Du har sett teknikens sagoland. Allt i det landet är en teknisk saga. Skogen är enkel och verklig, papperet är fantasien. Forsen är banal och vanlig, turbinen, dynamon och generatorn - de äro poemen... Och (Hugin) känner gott vilka språkets former den måste använda för att än i dag göra sig riktigt förstådd.
den vetenskapliga romansens
det tekniska kåseriets
den idéväckande humoreskens
äventyrsberättelsens och
den tekniska sagans.³

Även om det aldrig går att enas om en universell definition finns nu åtminstone tidiga idéer om science fiction representerade. Vidare finns förstås även den rent semantiska definitionen, kort och gott vetenskapsfiktion, eller kanske fiktiv vetenskap. Hur väl passar då de respektive verken in dessa kriterier?

¹ Nicholls, Peter (red), The Encyclopedia of Science Fiction: An Illustrated A to Z, London: Granada Publishing, 1979. Sid. 159
² Ibid
³ Lundwall, Sam J., En bok om science fiction, fantastic, futurism, robotar, monster, vampyrer, 

Nästa del kommer en annan dag.

Trailer: Promised Land

En försmak av Gus Van Sants kommande film, Promised Land har dykt upp. Som stort fan av Van Sant ser jag förstås väldigt mycket fram emot detta, även om trailern i sig inte känns allt för märkvärdig. Men det är väl just det Van Sant tenderar att göra bäst, det inte allt för märkvärdiga. Samtidigt känns det som att det kan vara hans mest box office-vänliga film sedan Finding Forrester (2000), för även om Milk (2008) gick helt okej kan man tänka sig att Matt Damon i både huvudroll och som manusförfattare kan resultera i storsuccé. Det gick ju liksom skapligt skitbra för femton år sen, om man säger så.

Topp5-fredag #4: Beethovens brutala beundrare

Det finns ett antal exempel på mördare som gillar Beethoven i film. Ett intressant sammanträffande som jag kom att tänka på av en ren slump. Att jag dessutom kom på så många tyder ju förstås enbart på att ödet bestämt temat denna vecka, så här följer topp5!

5. Tara i Return of the Killer Tomatoes

Det här är något av en nödlösning ändå. För det finns ingenting som gör att denna idiotfilm kan höra hemma på en oironisk topp5-lista. Men det får väl vara lite ironiskt då. Tara förvandlas till en mördartomat när hon hör Beethovens femma... ja...

4. Hans Gruber i Die Hard

Som jag nämnt i en tidigare text här, så fungerar An die Freude som ledmotiv för Gruber och hans hantlangare. Läs mer om det här. För övrigt är användandet i Die Hard ett homage till nästa dåre på listan.

3. Alex i A Clockwork Orange

Tja, vi vet väl alla vad det går ut på. Beethovenfanet Alex ränner omkring och sysslar med diverse hyss. Våldtäkt och misshandel är hans två andra huvudintressen vid sidan av Beethoven. Det finns något väldigt obehagligt i just denna kombination.

2. Alex i Elephant

Det är en intressant slump att Alex heter just Alex i och med att Gus Van Sant är ett stort Kubrick-fan. Hur som helst ger det helt nya dimensioner till karaktären att han sitter och spelar Für Elise och Månskenssonaten innan det stora dådet begås.

1. Norman Stansfield i Léon

Den totala avsaknad av empati man känner när det gäller denna mördare är slående. Hans våldshandlingar filmas som en symfoni i sig, ackompanjerad av Beethoven i hans huvud. Oerhört tjusiga scener.

Hur man förhåller sig - ras och etnicitet i film

Apropå visningen av Spike Lees Do the Right Thing (1989) här om dagen hade vi i dag en föreläsning om hur man avbildar ras och etnicitet i film. Rent historiskt är det förstås katastrofalt, med givna undantag. Jag kom att tänka på den traditionella berättelsen som används som grund för Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990), Den siste samurajen (The Last Samurai, Edward Zwick, 2003), Pocahontas (Mike Gabriel och Eric Goldberg, 1995) och nu senast förstås i Avatar (James Cameron, 2009). Alla filmerna har för avsikt att visa den främmande etniciteten ur en positiv vinkel, och söker att skapa förståelse för levnadsval och kultur. De första två jag nämnde är stora favoriter som filmer hos mig, som jag uppskattar väldigt mycket rent filmiskt och berättartekniskt. Men det finns ju ändå en odiskutabel problematik, är det verkligen rimligt att göra en etnicitet till ett spektakel?