Topp5-fredag #5: Sammanfattning av Filmvetenskaplig teori

I dag visades den sista filmen i terminens första delkurs, därför blir dagens topp5 en sammanfattning med mina fem favoriter från kursen. Do the Right Thing som jag ju skrivit om tidigare kommer inte vara med på listan då jag tänker prioritera de filmer som för mig är nya bekantskaper. Fem fina filmtips helt enkelt!

5. Orlando (Sally Potter, 1992)

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förtjust när jag såg Orlando, en väldigt ointressant berättelse gjorde den ganska tråkig i längden. Samtidigt så gillar jag hur det berättas, hur man gestaltar tidsförloppet på ett ganska smidigt sätt. Även musiken var väldigt bra. Så jag håller mig ändå positiv till filmen, den var bra.

4. Härskarinnan (Possession, Andrzej Zulawski, 1981)

Det finns mycket att älska och gräva ner sig i vad gäller Härskarinnan. Full av smart symbolik och genuint bra filmarbete. Den kan lätt uppfattas som väl spretig och en del scener känns en aning för pretentiösa, men ändå en fascinerande upplevelse.

3. Morgondagen är vår (All That Heaven Allows, Douglas Sirk, 1955)

Känslorna jag får av det här är ungefär samma som jag får av den fantastiska 60talspopen jag älskar så mycket. Det är så enkelt, rakt och smidigt berättat. Inga konstigheter. Jag faller pladask för det vassa manuset och finfina färger. Som sagt, inga konstigheter, heller inget märkvärdigt. Men himla bra ändå.



2. Boys Don't Cry (Kimberly Pierce, 1999)

Väldigt stark och viktig film. En hemsk berättelse som sorgligt nog är helt sann. Nej, det är inget man mår bra av (nåja, första halvan är trevlig och behaglig), men det väcker mycket känslor, vilket kan vara nog så viktigt. Gediget hantverk med många snygga scener och utmärkt soundtrack både vad gäller originalmusiken och andra låtval.

1. Fönstret åt gården (Rear Window, Alfred Hitchcock, 1954)

Jag skrev ju en något längre text om metainslagen i Fönstret åt gården här om veckan, när jag nyligen hade sett den, men det är bara en aspekt av den. I traditionell Hitchcockanda rör det sig om en tät thriller där så gott som allt görs helt rätt från början till slut. Det är liksom bara ett steg bättre än det mesta andra i sin genre, på alla plan.

Bubblare är Pianot (The Piano, Jane Campion, 1993) som visades när jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tror att den förmodligen skulle peta ut Orlando om jag såg den, men det har jag nu inte gjort.