Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.
Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.
2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.
3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.
4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.
5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.
Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.
2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.
3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.
4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.
5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.
Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.
2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.
3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.
4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!
5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.
Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.
tisdag 2 juli 2013
söndag 30 juni 2013
Topp5 #43: Sammanfattning av juni
Semestertid, eller så. Jag har varit i Visby ett par dagar nu, och har några till framför mig. Men då jag även haft fina vänner på besök uteblev bland annat fredagens topplista. Den kommer nu istället. Och nu är ju månaden så gott som slut, så då är det väl dags för sammanfattningen. Filmer som nämnts tidigare och därmed uteblir från listan är Stalker, Stoker, St. Elmo's Fire, Soul Boy samt hela Tom Tykwers filmografi. Jag kommer även hoppa över Frances Ha (Noah Baumbach, 2012) på grund av att jag ämnar skriva ett separat inlägg om gårdagens vistelse i Fårösund på Bergman-veckan.
5. Down By Law (Jim Jarmusch, 1986)
Mycket bra skrivet, välspelat noir-inspirerad dramakomedi. Fast dramakomedi låter så fel. Det är roligt i alla fall, bitvis helt briljant. Bör ses.
4. Trance (Danny Boyle, 2013)
Danny Boyle fortsätter leverera i sina filmer. Trance skulle på pappret kunna vara precis hur trist som helst, om det inte var en regissör som Boyle som låg bakom den. Han ger alltid sina filmer en egen atmosfär, en egen identitet, och i Trance leder det till en hiskeligt kompetent kriminalthriller. Och man älskar ju Vincent Cassel och James McAvoy, så det är gott.
3. Bonnie and Clyde (Arthur Penn, 1967)
En sån där klassiker jag väntat för länge med att se. Det är hemskt snyggt, med fulländad scenografi och strålande kameraarbete. Ständigt intressant och fortfarande bland det bästa i sin genre. Antalet gånger filmen citerats och hänvisats till i popkulturella sammanhang är fler än man kan räkna, och nu kan även jag intyga att nog sjutton finns det fog för det minsann.
2. De 400 slagen (Les quatre cent coups, Francois Truffaut, 1959)
Jag såg ju Fahrenheit 451 nån gång för ett ganska bra tag sen, men insåg nyligen det orimliga i att det enda jag sett av Truffaut var amerikanskt. Så jag såg De 400 slagen och häpnade. Jean-Pierre Léaud måste varit en av de absolut bästa barnskådespelare jag någonsin sett agera, i Truffauts väldigt säkra regi lyfts all glädje och sorg fram fram till sin mest yttersta gräns, och filmen blir en väldigt stark upplevelse.
1. Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)
Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.
onsdag 26 juni 2013
Vikten av självrepresentation av tredje världen på film
Jag såg filmen Soul Boy (Hawa Essuman, 2010), ett förtjusande litet verk med en dryg timmes speltid. Filmen handlar om Abila, en pojke i sina tidiga tonår som tar sig an uppgiften att leta reda på sin fars själ, som han ska ha förlorat. Denna egensinnigt originella film är resultatet av ett projekt där Tom Tykwer med filmteam anordnade kreativa workshops för att uppmuntra och lära unga aspirerande filmskapare att uppfylla sina drömmar. Under Tykwers övervakning och mentorskap filmades Soul Boy på plats i Kibera i Nairobi, kanske det största slumområdet på hela kontinenten. Ett ganska unikt projekt, det må jag säga.
Som vanligt när det kommer till afrikanska filmer så finns sällan särskilt mycket skrivet. I bästa fall kan man hitta någon intressant kommentar på IMDb. I det här fallet finns ett enda användaromdöme, vilket jag reagerade på. Recensenten menar att storyn är orealistisk och därför känns europeisk, att Tykwers inverkan skulle ha åstadkommit detta. Det skrivs att filmen saknar autenticitet på grund av detta. Det intressanta är att jag hade - innan jag läst recensionen - bildat mig en motsatt uppfattning om filmen.
Det jag tänker mig är att många är intresserade av Afrika på film, däribland undertecknad. Man förväntar sig att se en viss representation, och uppfylls den inte så är det svårt att ta till sig. Om man vet att en film handlar om en pojke i Kibera - framför allt om man dessutom har sett kortfilmen Kibera Kid (Nathan Collett, 2006)(som ovannämnda recensent exempelvis) - så förväntar man sig en berättelse om misär, stöld och slödder. Jag tvivlar inte på att Nathan Colletts insats är en viktig sådan, och att han brinner för att visa världen verkligheten. Men det är ofrånkomligt att han är en vit man med ursprung i övre medelklassen, som dokumenterat exempelvis Kibera ursprungligen ur ett utifrånperspektiv, då det inte är hans bakgrund. Framför allt är det så att den berättelse Collett berättar är blott en av ett oändligt antal.
Det "orealistiska" i filmen antar jag åsyftar själen, att detta abstrakta tema skulle vara mer europeiskt. Detta tyder dock inte på något annat än ointresse och för den delen okunskap. Jag är ingen expert på området, för det är svårt att sätta sig in i, men jag har i alla fall försökt konsumera en del afrikansk film. En av de filmer jag har sett är Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), en malisk fantasyfilm om en ung man med magiska krafter och hans sökande efter sin far, som han ska kämpa mot i nåt slags magisk duell. En annan film jag känner till men som ännu är i något förproduktionsstadie är filmatiseringen av romanen Zoo City. Både romanförfattarinnan och producenten som köpt filmrättigheterna är sydafrikaner. Berättelsen handlar om nåt slags urban fantasy-version av Johannesburg, där människor som begår brott drabbas av någon form av omvänd antropomorfism, eller kanske zoomorfism. Då jag inte läst romanen har jag inte riktigt förstått hur det ter sig.
Poängen med dessa exempel som förvisso bara är två stycken (jag kan säkert gräva fram rätt många fler), men ändå goda sådana, är att visa hur även berättelsen i Soul Boy delar mer med afrikansk berättarkultur och inhemska folksägner än Tom Tykwers udda filmer.
Det här kanske framstår som ovidkommande och meningslöst, men är i själva verket väldigt viktigt. Böcker som Den vita massajen är storsäljare för att vi är intresserade av exotismen hos den främmande kulturen, sedd genom vita ögon. Den koloniala synen finns i alldeles för stor grad kvar så till vida att majoriteten av västvärlden kulturkonsumenter anser att västerlänningen även är den optimala berättaren, även när det handlar om att berätta om främmande kulturer. De faktiska inhemska kulturuttrycken är ointressanta, och i det här fallet tydligen betraktat som orealistiskt, icke-autentiskt.
Värst av allt är att jag också mot min vilja påverkas av detta. Hade inte Tykwer legat bakom projektet så hade det förmodligen heller aldrig nått min kännedom. Och de afrikanska filmer jag är nyfiken på och hemskt gärna skulle vilja se, diverse filmer utsedda till bästa film vid African Academy Awards till exempel, finns inte att få tag på för att de aldrig ens fått inhemsk distribution. Det är sorgligt, för det resulterar i att många talangfulla filmskapare gör sina filmer för blinda ögon.
Som vanligt när det kommer till afrikanska filmer så finns sällan särskilt mycket skrivet. I bästa fall kan man hitta någon intressant kommentar på IMDb. I det här fallet finns ett enda användaromdöme, vilket jag reagerade på. Recensenten menar att storyn är orealistisk och därför känns europeisk, att Tykwers inverkan skulle ha åstadkommit detta. Det skrivs att filmen saknar autenticitet på grund av detta. Det intressanta är att jag hade - innan jag läst recensionen - bildat mig en motsatt uppfattning om filmen.
Det jag tänker mig är att många är intresserade av Afrika på film, däribland undertecknad. Man förväntar sig att se en viss representation, och uppfylls den inte så är det svårt att ta till sig. Om man vet att en film handlar om en pojke i Kibera - framför allt om man dessutom har sett kortfilmen Kibera Kid (Nathan Collett, 2006)(som ovannämnda recensent exempelvis) - så förväntar man sig en berättelse om misär, stöld och slödder. Jag tvivlar inte på att Nathan Colletts insats är en viktig sådan, och att han brinner för att visa världen verkligheten. Men det är ofrånkomligt att han är en vit man med ursprung i övre medelklassen, som dokumenterat exempelvis Kibera ursprungligen ur ett utifrånperspektiv, då det inte är hans bakgrund. Framför allt är det så att den berättelse Collett berättar är blott en av ett oändligt antal.
Det "orealistiska" i filmen antar jag åsyftar själen, att detta abstrakta tema skulle vara mer europeiskt. Detta tyder dock inte på något annat än ointresse och för den delen okunskap. Jag är ingen expert på området, för det är svårt att sätta sig in i, men jag har i alla fall försökt konsumera en del afrikansk film. En av de filmer jag har sett är Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), en malisk fantasyfilm om en ung man med magiska krafter och hans sökande efter sin far, som han ska kämpa mot i nåt slags magisk duell. En annan film jag känner till men som ännu är i något förproduktionsstadie är filmatiseringen av romanen Zoo City. Både romanförfattarinnan och producenten som köpt filmrättigheterna är sydafrikaner. Berättelsen handlar om nåt slags urban fantasy-version av Johannesburg, där människor som begår brott drabbas av någon form av omvänd antropomorfism, eller kanske zoomorfism. Då jag inte läst romanen har jag inte riktigt förstått hur det ter sig.
Poängen med dessa exempel som förvisso bara är två stycken (jag kan säkert gräva fram rätt många fler), men ändå goda sådana, är att visa hur även berättelsen i Soul Boy delar mer med afrikansk berättarkultur och inhemska folksägner än Tom Tykwers udda filmer.
Det här kanske framstår som ovidkommande och meningslöst, men är i själva verket väldigt viktigt. Böcker som Den vita massajen är storsäljare för att vi är intresserade av exotismen hos den främmande kulturen, sedd genom vita ögon. Den koloniala synen finns i alldeles för stor grad kvar så till vida att majoriteten av västvärlden kulturkonsumenter anser att västerlänningen även är den optimala berättaren, även när det handlar om att berätta om främmande kulturer. De faktiska inhemska kulturuttrycken är ointressanta, och i det här fallet tydligen betraktat som orealistiskt, icke-autentiskt.
Värst av allt är att jag också mot min vilja påverkas av detta. Hade inte Tykwer legat bakom projektet så hade det förmodligen heller aldrig nått min kännedom. Och de afrikanska filmer jag är nyfiken på och hemskt gärna skulle vilja se, diverse filmer utsedda till bästa film vid African Academy Awards till exempel, finns inte att få tag på för att de aldrig ens fått inhemsk distribution. Det är sorgligt, för det resulterar i att många talangfulla filmskapare gör sina filmer för blinda ögon.
måndag 24 juni 2013
Tom Tykwer älskar bilolyckor
Eftersom jag har slutat med substans och numera hellre sysslar med meningslösa observationer av banala likheter som återkommer i regissörers skapande så kommer här ett till sånt inlägg.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
söndag 23 juni 2013
Joel Schumacher älskar Billy Idol
Det kan väl inte bara vara en slump? En vägg i St. Elmo's Fire (Joel Schumacher, 1985) pryds av Billy Idols Ansikte. Karaktären Billy i samma film må se mer ut som George Michael, men hans namn och örhänge i form av ett kors vittnar om en annan förebild. När man tänker Schumacher och Billy Idol är det förstås svårt att inte tänka på Kiefer Sutherlands vampyr i The Lost Boys (Schumacher, 1987). Nej, det kan nog inte vara en slump. Snarare, är det en medveten detalj som åtminstone gör mig lite extra förtjust i dessa filmer.
fredag 21 juni 2013
Topp5-fredag #42: Svenska sommarsånger (OA)
Det är midsommarafton, och vad i världen är svenskare än just midsommar? Ja det skulle väl kanske vara vår fantastiska vistradition. En lista med svenska sommarsånger kan förstås göras hur oändligt lång som helst beroende på var man sätter sina gränser. Jag håller mig till Olle Adolphson, för att han är min absoluta favorit. Visor skrivna av andra sållas också bort, för att göra urvalet ännu något enklare. Ytterligare begränsning blir det urval Spotify har att bjuda på. Sen är det väl så att alla visor inte nödvändigtvis har explicita sommarteman, men det är liksom den känslan de inger som räknas.
5. Råd till dej - och mej
En av mina absoluta favoritrader av Adolphson är "se dig för innan du går hem, för gräs gör fläckar på klänningen". Jag tycker det är så himla fint. Det gäller hela låten, texten är rakt igenom innovativ, spännande och rolig.
4. Blåst
Det sägs aldrig i låten att det är sommar det rör sig om, men det är den han beskriver. "Vinden pressade varm och stark", det må vara blåsigt, men nog måste det väl va sommar alltid. När jag såg Jakob Hellman på Gröna Lund för ett par år sedan spelade han just denna vilket fick mig att smälta totalt förstås. Jag var förstås beredd på att han skulle tolka någon Adolphson-visa, men att han en sen augustikväll väljer just denna, en av mina favoriter. Ja det var sagolikt.
3. Grön kväll i Margretelund
Jag älskar det anspråk Olle Adolphson gör här. Istället för att berätta i ""jag-form", gör han det väldigt nonchalant i en sällan tidigare beprövad "vem-form". Det är rent genialt. Scenariot han målar upp kan man ju bara drömma om, ytterligare en av mina favoritrader återfinns också i "vem gick en mil till stan när det var nästa dag, med en sprucken cigarr i mun?".
2. Nu är det gott att leva
- på en sommardag. Och han har så rätt. Ackordfärgningarna är helt perfekta och kompletterar melodin till en av Olle Adolphsons allra, allra finaste visor där han besjunger kärlekens lov. Förtjusande.
1. Trubbel
Ja, de flesta känner den väl genom Monica Zetterlund eller Håkan Hellström. Freddie Wadling har också gjort en förbannat bra inspelning av den. Min personliga favoritversion är denna, från En stol på Tegnér är den definitivt en av höjdpunkterna som jag föredrar framför den orkestrerade albumversionen. Den berättelsen Olle berättar är ju faslig förstås, men den är väl alla bekant med. Om inte så är det hög tid att råda bot på det hela. Det här hör eventuellt till de fem bästa svenska låtarna som någonsin skrivits, vill jag rent av hävda.
Spotify-lista finnes här.
5. Råd till dej - och mej
En av mina absoluta favoritrader av Adolphson är "se dig för innan du går hem, för gräs gör fläckar på klänningen". Jag tycker det är så himla fint. Det gäller hela låten, texten är rakt igenom innovativ, spännande och rolig.
4. Blåst
Det sägs aldrig i låten att det är sommar det rör sig om, men det är den han beskriver. "Vinden pressade varm och stark", det må vara blåsigt, men nog måste det väl va sommar alltid. När jag såg Jakob Hellman på Gröna Lund för ett par år sedan spelade han just denna vilket fick mig att smälta totalt förstås. Jag var förstås beredd på att han skulle tolka någon Adolphson-visa, men att han en sen augustikväll väljer just denna, en av mina favoriter. Ja det var sagolikt.
3. Grön kväll i Margretelund
Jag älskar det anspråk Olle Adolphson gör här. Istället för att berätta i ""jag-form", gör han det väldigt nonchalant i en sällan tidigare beprövad "vem-form". Det är rent genialt. Scenariot han målar upp kan man ju bara drömma om, ytterligare en av mina favoritrader återfinns också i "vem gick en mil till stan när det var nästa dag, med en sprucken cigarr i mun?".
2. Nu är det gott att leva
- på en sommardag. Och han har så rätt. Ackordfärgningarna är helt perfekta och kompletterar melodin till en av Olle Adolphsons allra, allra finaste visor där han besjunger kärlekens lov. Förtjusande.
1. Trubbel
Ja, de flesta känner den väl genom Monica Zetterlund eller Håkan Hellström. Freddie Wadling har också gjort en förbannat bra inspelning av den. Min personliga favoritversion är denna, från En stol på Tegnér är den definitivt en av höjdpunkterna som jag föredrar framför den orkestrerade albumversionen. Den berättelsen Olle berättar är ju faslig förstås, men den är väl alla bekant med. Om inte så är det hög tid att råda bot på det hela. Det här hör eventuellt till de fem bästa svenska låtarna som någonsin skrivits, vill jag rent av hävda.
Spotify-lista finnes här.
onsdag 19 juni 2013
Perfekt pop: Lost World
Det är lite mer än ett halvår sedan jag skrev om Gus Van Sants ena musikalbum här. Här om dagen när jag slösurfade utan större mening eller mål fann jag att Van Sant inte bara har gjort de två album som jag känner till, utan även en singel utgiven på vinyl 1992. Det hörs tydligt att det är samma Van Sant, men produktionsvärdet är högre. Det är en bra låt, något slags amerikansk indieartfolk. Jag kände bara för att delge den, Lost World heter den. B-sidan är mindre bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)