Eftersom jag har slutat med substans och numera hellre sysslar med meningslösa observationer av banala likheter som återkommer i regissörers skapande så kommer här ett till sånt inlägg.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
Visar inlägg med etikett Heaven. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Heaven. Visa alla inlägg
måndag 24 juni 2013
söndag 16 juni 2013
Tom Tykwers sympatiska mördare och det oundvikliga ödet
De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)