Tom Tykwer älskar bilolyckor

Eftersom jag har slutat med substans och numera hellre sysslar med meningslösa observationer av banala likheter som återkommer i regissörers skapande så kommer här ett till sånt inlägg.

Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.

Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.

Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.

Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.

Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.

Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.

Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.

The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!

Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.

Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.

Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.