Babels torns julkalender #9: MacCaulay Pizza Underground Culkin

Det här är bland det konstigaste ni någonsin kommer ta del av, skulle jag tro. Så var beredda.

För 22 år sen gästspelade MacCaulay Culkin i videon till Michael Jacksons singel Black or White, men han medverkade förstås inte i inspelningen av låten. Men man har ju alltid undrat om han även har en musikalisk talang (eller va nej det har man inte). Nu är det besvarat.

För en vecka sen kom bandet The Pizza Undergrounds första släpp, The Pizza Underground Demo. I bandet återfinns MacCaulay Culkin och ett gäng av hans New York-kompisar, de har spelat in demon hemma hos Culkin, som själv bidrar med slagverk, sång och ett kazoosolo.

Demon är ett medley, knappa nio minuter långt, bestående av Velvet Underground-låtar (och nån Nico och nån Lou Reed också) med omgjorda texter för att passa bandets tema. De sjunger nämligen bara om pizza. Medley börjar med Papa John Says (Stephanie Says) och avslutas med Take a Bite of the Wild Slice (Take a Walk on the Wild Side), däremellan hinner man beta av sju andra mer och mindre fenomenala tolkningar, vansinnigt konstigt är det. Och roligt också.

"It's such a pizza day
I'm glad I spent it with food
oh, such a pizza day
you just keep the oven on"

Är inte detta genialt så säg. Avslutande "do dodo"-delen är för övrigt utbytt till "chew, chew, chew". Ja, genialt var ordet.

Här är deras bandcamp!

Perfekt pop: Gus Van Sant

Att jag skattar Gus Van Sant som en av de starkaste och mest intressanta regissörerna i branschen de senaste trettio åren är ingen hemlighet. Att han även har spelat in musik är heller ingen hemlighet, men likväl väldigt okänt. En gång för några år sen råkade jag komma över ett av hans två album på Record Hunter när jag gick en sedvanlig skivrunda i Stockholm, innan dess hade inte jag heller någon aning om hans musikaliska färdigheter. Det har gått ett par år sedan jag senast lyssnade igenom skivan, kanske i oro för att den inte ska vara så bra som jag minns den, men då öppningsspåret återkommit till mina undermedvetna sinnen lite väl ofta den senaste tiden bestämde jag mig för att göra slag i saken och äntligen lyssna igen.

Öppningsspåret var det ja, Momma Can't Walk. Ackordsekvensen är en av mina favoriter (delas av bland annat Pachelbels Canon i D-dur och Belle & Sebastians Get Me Away From Here I'm Dying), och spelad på vad som låter som något slags casiosynth till en väldigt fin text om sin döda mamma (samt ett dissonant "gitarrsolo") lyckas Gus Van Sant då sannerligen beröra mig starkt. Fortsättningsvis har skivan riktiga guldkorn med jämna mellanrum, ibland flera i rad. Små pärlor, som på tråd. Den musik som brukar ackompanjera hans filmer känns igen som influenser även i hans egen musik. Man kan tänka sig att han lyssnat på Nick Drake och Lou Reed en del, även femtiotalet skiner igenom både i form av Woody Guthrie, Elvis och Fats Domino-trioler. Daniel's Song ekar av samma drömska magi som The Velvet Undergrounds Sunday Morning och Stephanie Says, medan Independant Wealth delar mer musikaliska likheter med Pete Seegers folksångsarv.

Det finns förstås nackdelar med att allt är så oerhört lo-fi när virvelslag hamnar ur takt, bakgrunden brusar, mixen är en smärre katastrof med mera, vilka inte alla borde kunna ignoreras i sin egenskap av "charmigt DIY", men jag gör nog det ändå. Om det skulle råka vara så, att det framstår som om jag inte alls älskar den här skivan av hela mitt hjärta, så är det ett missförstånd. Det gör jag. För Van Sant lyckas förvalta dessa influenser så väl, och de produktionsmässiga bristerna går helt i enighet med bilden av honom som regissör under samma tid, vilket berikar.

PS Och apropå Van Sant så verkar han ju ha ett spännande nytt filmåtagande på G efter Promised Land, som jag återkommer om när information finns.