Topp5-fredag #29: Framtidsdystopier

Med Cloud Atlas färskt i minnet bestämde jag mig i dag för ett ämne att tillägna min kandidatuppsats. Det ska handla om Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och dess framtidsvision. Bidragande till detta var även att jag här om dagen köpte en bok av Sam J. Lundwall som handlar om utopier och dystopier i fiktionen. Man gillar ju dystopier, man gör ju det. Många av dessa hemska världar framhävs som attraktiva ändå, för att det är coolt helt enkelt. För det är ju det, coolt alltså. Så nu struntar vi i rymdoperor och intergalaktiska krig, månfarare och tidsresenärer, och ägnar oss åt fem tolkningar av en tänkbar framtid, den ena mer fantastisk än den andra.

5. Mad Max (George Miller, 1979)

Problemet med Mad Max är att den i mångt och mycket saknar handling, enstaka scener är på nåt sätt mer relevanta än helheten. Men mest relevant av allt är förstås den värld de lever i, urtypen av postapokalyptiskt landskap, lämpligt nog i Australien. Ja är det inte förtjusande, säg.

4. Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är klart att det hade räckt med Isaac Hayes fantastiska karaktär "The Duke" samt John Carpenters melankoliska syntar för att få mig på fall, det finns aspekter av Flykten från New York som är ännu bättre. Vissa stunder känns den B, oklar, konstig, men med tiden växer den sig fast. Genomtänkt och välgjort, grymt koncept. Mycket att älska.

3. Gattaca (Andrew Niccol, 1997)

Okej, jag vet inte om jag verkligen skulle vilja bo i Manhattan-fängelset i Flykten från New York, men på något plan är det väl tilltalande. Rakt tvärtom, starkt motbjudande är världen i Gattaca. Det är lite märkligt, då den rent estetiskt är vackert avskalad, stiligt ren. Å andra sidan framstår den som den mest sterila och iskalla värld man kan föreställa sig. Människans elitistiska övertro på vetenskapliga framgångar har ersatt hjärtat i bröstet och nej, jag vill hellre stanna här hemma.

2. Blade Runner

Det klart att 2019 års Los Angeles, som Philip K. Dick och Ridley Scott tillsammans målar upp det inte heller är mitt drömparadis, men smutset, eländet och Vangelis kompositioner skapar en säregen framtids-noir som är omöjlig att inte hänföras av. Som film betraktad är den en av de allra rikaste med läsningar som kan göras i oändlighet, som framtidsvision betraktad är den skrämmande, mörk och kusligt lockande.

1. Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Så många idéer som föddes i och med Metropolis, den vackraste av städer i den fulaste av världar. Klassamhället speglas i arkitekturen, inte till det yttre, men till dess funktion. Som så många efterföljande framtidsskildringar handlar Metroplolis främst om klasskampen, men ställer hela tiden väsentliga existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa, människa kontra maskin. Ja, även Metropolis visar en hemsk framtid som på sätt och vis alltid är aktuell, och den gör det så elegant och snyggt att det inte riktigt kan beskrivas.