Tillbaka till tidsresorna! Om Primer (Shane Carruth, 2004), som man ju älskar, är något slags representant för den tekniskt realistiska tidsresan, får Timecrimes (Los cronocrímenes, Nacho Vigalondo, 2007) ta sig rollen som dess filosofiska motpart. Det läggs ingen vikt vid att förklara hur det går till, det enda relevanta är att det faktiskt går till. Filmen utspelar sig inom en tidsrymd av några få timmar, som upprepas genom flertalet tidsresor. En tidsloop om man så vill. Den tematik som väcks är hur det oundvikligt förutbestämda är ofrånkomligt och absolut, en tanke jag själv har trivts med i många år nu. Tanken är att det som sker, det sker, och kommer alltid att ske just när det sker. Många som har kritiserat filmen har gjort det just för att de finner filmens inledande skeenden ologiska, den som ser filmen förstår vad som åsyftas, men för mig är de snarare självklara, än ologiska. Det är just denna "miss" i loopandet som gör filmen unik och väldigt tänkvärd. Den väcker intressanta frågor.
Sen är väl inte filmen rakt igenom fulländat felfri, men den är nog snarast just vad man förväntar sig av en spansk tidsresethriller. Med en botten i existentiella frågor om världens tillvaro och ett ytligare skikt som tilltalar science fiction-älskaren i en. Ytterligare en bonuspoäng för att den bandageklädde mannen förmodligen dragit inspiration från H. G. Wells osynliga man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar