Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #2

Fortsättning från föregående inlägg.

Eloanerna som den Andre i H. G. Wells

”Och så framställer plötsligt en av dem en fråga som ställer honom på en femårings nivå i intellektuellt avseende – frågar mig rent ut om jag kommit från solen i ett åskväder!”¹

När Tidfararen först anländer till det framtida London och ser Themsens flodbädd som enda kännetecken för att han är kvar på samma plats som han lämnade via den fjärde dimensionen, stöter han direkt på en sorts främmande varelser. Om ”den Andre” definieras som en motpol till subjektet, finns här inget tvivel om att det är dem han stött på.² Eloanerna beskrivs som fem fot långa, androgyna och högst homogena i sitt utseende.³ Det sistnämnda kan tolkas på två sätt – antingen att de likt många djurarter har så stora yttre likheter att man ej ser skillnad mellan dem, eller en symbolisk liknelse vid hur Said beskriver 1800-talets syn på orientalister som en efterbliven ras där man ser till sin nidbild av det homogena kollektivet snarare än individer och subjekt.⁴ Den senare tolkningen stärks av att eloanerna till en början kommunicerar med Tidfararen via gester och ljud, då de utvecklat ett nytt språk som han förstås inte är bekant med. När Tidfararen väl börjar lära sig deras grundläggande fraser finner han hur deras ordförråd är så bristfälligt och sparsmakat att det fortfarande ter sig omöjligt att oproblematiskt kommunicera med dem, vilket kan ses som synnerligen underutvecklat i motsats till Tidfararens egen breda och välutvecklade vokabulär.

Hur eloanerna intellektuellt sett skiljer sig från dagens västerlänning i och med avsaknad av läs- och skrivkonst och övrigt kulturellt uttryck underbygger förstås deras roll som ”de Andra”, men utöver det kan man med så gott som vartenda motsatspar som Tofighian tar upp applicera begreppen på förhållandet mellan Tidfararen och hans nya vänner eloanerna.⁵ Om han är människa är de definitivt ett slags submänniskor, som i egenskap av sin korta längd och androgyna yttre sätts i direkt motsats till Tidfararens vuxna manlighet. Medan man hela tiden får följa Tidfararens tankar och planer – teorier om hur världen kom att bli som den blev – så lever eloanerna för dagen, eller rent av för stunden, utan att tänka efter för så mycket som en sekund. Den slutliga distanseringen mellan Tidfararen och eloanerna blir även på ett sätt den avgörande, där Tidfararen som subjekt får ett tydligt och betydelsefullt eget väsen. Tidfararens första närmande till eloanerna sker när han räddar livet på Weena, som fallit i sjön och som ingen annan bryr sig om. Genom hela berättelsen får man ta del av Tidfararens empati och medmänsklighet såväl som hans förtvivlan och uppgivenhet. Genom hela berättelsen poängteras även denna brist hos eloanerna, hur de inte känner till döden eller ens känslan rädsla.

Ytterligare ett exempel vill jag ta upp, på hur Wells gör eloanerna än mer primitiva med en tydlig symbolik till något slags urmänniska, nämligen att elden inte längre är uppfunnen. När Tidfararen tänder en tändsticka blir Weena helt till sig och försöker leka med eldslågan, för att hon aldrig sett något liknande. När elden – som i dag är bland de mest självklara ting i världen – blir något främmande, gör det givetvis även detta framtida folk till främlingar.

1 Herbert George Wells, Tidsmaskinen, övers. Kjell Ekström och Sam J. Lundwall (Höganäs: Bra Klassiker, 1986), 51.

2 Nadi Tofighian, föreläsningen Föreställd gemenskap och den Andre 15 oktober 2012.

3 Wells, 48ff.

4 Edward W. Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström (Stockholm: Ordfront, 1993), 206.

5 Tofighian.

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”¹

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.² I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.³ Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.⁴ Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.⁵ På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

1 Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.

2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.

3 Ibid 833.

4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.

5 Ibid 44f.

Topp5-fredag #11: James Williamson

För mig räknas det som fredag fram tills jag somnat inför lördagen. Eftersom jag inte varit hemma på hela dagen och kvällen kommer därför topp5-listan lite försenad (men inte för sen). Det rör sig om festliga filmer av James Williamson. Fem stycken på cirka femton minuter, det är bra jobbat.

5. Fire! (1901)

Det är omöjligt att inte låta sig imponeras av denna stora bedrift, redan tidigt i sitt filmskapande visade Williamson på stor talang. Kanske inte superspännande att se bortsett från för det historiska värdet, men just det värdet är högt.

4. The Little Match Seller (1902)

Baserad på H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna är denna lilla pärla både vacker och känslofull. Väldigt fina effekter och smart berättad.

3. Stop Thief! (1901)

Det är klart att det är fånigt och dumt, men om man motstår att dra på läpparna när tjuven gömmer sig i tunnan och blir utdragen och ja hu det här är roligt ändå.

2. An Interesting Story (1904)

Kanske världens första riktiga slapstick-film. Inte alls otänkbart även världens än i dag bästa slapstick-film. Jag kanske är en åsna som tycker det är helfestligt, men i så fall är jag åtminstone en glad åsna. Super!

1. The Big Swallow (1901)

Ett smärre mästerverk, jag älskar den fullkomligt. På en minut hinner Williamson bygga upp något slags stämning och effekten är densamma som om toppfolket inom branschen skulle göra samma film i dag. Dessutom kanske den första riktigt extrema närbilden inom rörlig bild.

Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!

Eskapismens utopi

Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.

Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.

Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.

Bokreflektion: Jorden runt på 80 dagar

Att jag skulle ta tag i min nästa Jules Verne-roman tedde sig högst rimligt, efter några böckers uppehåll. Att det blev just Jorden runt på 80 dagar berodde på att det var den enda de hade i oavkortad version på biblioteket. Men det var väl trevligt. Jag visste förstås att den inte var sci fi-betonad som En världsomsegling under havet, men trodde att det åtminstone skulle finnas med en luftballong. Tji fick jag, det var visst bara i filmerna.

Nåja, det går förstås att ha invändningar på den koloniala syn som präglar både språket och delar av berättelsen, men kommer man förbi det så blir den en fröjd. På många sätt är den väldigt lik En världsomsegling under havet. Phileas Fogg bär ändå vissa likheter med Kapten Nemo i och med sin mystik, och tystlåtenhet. Resan ovan jord liknar den i världens hav såtillvida att upplägget är detsamma. De åker och så händer någonting och så åker de och så händer någonting.

Dock innehöll romanen på intet sätt samma fantastik som gjorde att jag totalälskade En världsomsegling under havet. Istället ser jag nu fram emot att ta tag i Till jordens medelpunkt eller Den hemlighetsfulla ön och är nöjd med att Jules Verne åtminstone visat sig gediget kapabel som berättare även i den mindre fantastiska av de två romaner jag läst.

Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.

1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.