Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.
Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.
Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar