The Magnificent Welles

I går såg jag De magnifika Ambersons (Orson Welles, 1942). Att studion valde att klippa den helt annorlunda gentemot Orson Welles anvisningar är ju känt, att resultatet kallats allt från osammanhängande och tråkigt till ett helgerån och katastrof är också känt. Det är emellertid ändå en av hans mest hyllade filmer, Oscars och grejer drog den ju in liksom. Och med sin korta speltid på under en och en halv timme blir den givetvis oförarglig. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat vara.

Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.

Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.

Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.