Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.

Topp5-fredag #45: Nikola Tesla

Jag fortsätter hålla mig utanför populärkulturen. Fast lite anknytning finns kvar. I veckan fyllde ett av historiens verkliga genier år, en man som fascinerar än i dag, åtminstone mig: Nikola Tesla. Så jag listar fem bra saker med honom.

5. Födseln

Nikola Tesla föddes under ett oerhört kraftigt åskväder, det sades att Nikola skulle komma att bli ett mörkrets barn, men hans mor fastslog att nej, han kommer vara ett barn av ljus. Sen gick han och uppfann elektriciteten, ungefär. Bra början!

4. Hans fotografiska minne djupa avsky mot pärlor

Tesla var ju som bekant en väldigt egensinnig och udda man, det är delvis därför man älskar honom. Och vad kan toppa den mest excentriske av de excentriske om inte fotografiskt minne. Givetvis hade Tesla fotografiskt minne. Och så hatade han pärlor, han klarade inte av dem. Han kunde undvika att prata med en kvinna för att denna bar pärlsmycken, om hans sekreterare gjorde det blev hon hemskickad. Excentriskt, var det.

3. David Bowies porträttering

Man älskar ju The Prestige (Christopher Nolan, 2006) för att det är en fantastiskt bra film. Men man älskar den ännu lite ytterligare för att David Bowie inte bara medverkar, utan dessutom spelar Nikola Tesla. Det är bara så självklart på alla plan.

2. Teslaspolen

Okej jag ska vara ärlig. Jag vet inte riktigt vad Teslaspolen gör, och jag är heller inte nämnvärt intresserad. För mig räcker det med denna fantastiska bild från Teslas laboratorie som ser vrålball ut.

1. Jordbävningsmaskinen

I själva verket var det förstås ingen jordbävningsmaskin Tesla hade byggt. Det var en liten oscillator (som om nån vet vad det är, jag kallar det nog jordbävningsmaskin ändå). Jordbävningsmaskinen kunde placeras på föremål och så började den skaka. Den hände av frekvensen som behövdes för att framkalla sin jordbävning. Så Nikola Tesla satt fast den på en bjälke i sin källare och snart började hela huset skaka. Tesla fick springa ner i källaren och slå sönder sin maskin med en slägga. Är det inte fantastiskt, säg.