Månadens sista dag infaller en fredag! Perfekt för månadssammanfattningen, ju. Så den kommer här, bästa filmerna jag sett i januari. Uteslutna är De magnifika Ambersons och ett par filmer som kommer medverka på den reviderade årsbästalistan, som kommer någon gång i februari (börjar bli löjligt sent nästan men det är för listans bästa).
5. En sång för Marion (Song for Marion, Paul Andrew Williams, 2012)
Det finns scener som jag egentligen har väldigt svårt för, men helhetsmässigt är det en av de finaste filmerna jag sett på så länge jag kan minnas. Det ska sägas att jag tror att min relativt avlidna farmor spelar en roll i varför den berörde mig så starkt, men det gör ju på intet sätt filmen sämre. Terence Stamp är för övrigt helt briljant i sin huvudroll.
4. Livbåt (Lifeboat, Alfred Hitchcock, 1944)
Oerhört välgjort framför allt. Trots att det är så gott som uteslutande filmat i studio är närvarokänslan av världshav och verklig livbåt total. Och det här åstadkom de för sjuttio år sen! Smått otroligt, verkligen. Och dramat som utspelar sig ombord på denna båt är för den delen också alldeles utmärkt. Strålande tidig Hitchcock.
3. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)
Utöver vissa scener som kandiderar till bäst i världen-titeln, framför allt ett montage till Britney Spears Everytime, så är filmen även i de flesta andra avseenden lysande. Den ser fantastisk ut, för att börja nånstans. Och det är djupt fascinerande hur en film som utmålar kvinnokroppen som ett objekt för åskådan samtidigt har en så distinkt feministisk vinkling. Det är uppenbarligen en drift med samhället och filmbranschens syn på kvinnor, och det görs oerhört bra.
2. En dam försvinner (The Lady Vanishes, Hitchcock, 1938)
Dubbel placering för Hitchcock! Det blir så ibland. Ännu tidigare, och framför allt så hiskeligt välskriven. Jag älskar hur alla bitar så självklart faller på plats. Tåget som spelutrymme för spionthriller utgör perfekt miljö för ändamålet, och En dam försvinner är inte bara en av de äldsta Hitchcock jag sett, utan förmodligen även en av de bästa.
1. 12 edsvurna män (12 Angry Men, Siney Lumet, 1957)
Det finns ett gäng filmer från början av 1900-talets andra halva, baserade på pjäser, som jag finner helt överrumplande suveräna. Ett fåtal har jag nämnt tidigare. Men inte 12 edsvurna män som jag nyligen fann mig mycket väl förälskad i. Förutom dess premiss, dialog och högklassiga skådespel så är det famför allt fotot som sticker ut i egenskap av att vara extraordinärt bra. Hur man under filmens gång skiftar från utzoomade bilder ovanifrån till nästan extrema närbilder, strax underifrån sett utifrån karaktärernas ansiktshöjd, tangerar stressen och klaustrofobin som uppenbarar sig i det rum filmen utspelar sig. Bättre än det allra, allra mesta.
fredag 31 januari 2014
onsdag 29 januari 2014
Babels torns science fiction-kanon #14: Flykten från New York
Det är på något sätt ett potpurri av allt som kunde vara coolt med det tidiga 80-talet som John Carpenter kokat ihop, sammansvetsat till både ett av sina egna och ett av science fiction-historiens främsta verk.
Kurt Russell spelar den före detta soldaten såväl som brottslingen Snake Plissken som får som uppdrag att ge sig in i Manhattan för att få tag i viktiga dokument och föra med sig ut. Kruxet är att Manhattan är inte vad Manhattan en gång har varit. Det har förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse utan underhållning, lämnat åt sitt öde med livstidsfångar som enda invånare. Givetvis har det blivit så underbart raserat och öde att man omöjligtvis kan annat än älska miljöerna - för att inte tala om dessa invånare. Ledare är The Duke, fantastiskt gestaltad av Isaac Hayes, ja ni fattar ju uppenbarligen hur briljant detta är.
Det allra mesta med Flykten från New York är älskvärt, scenografi och foto, intrig och karaktärer. Men som pricken över i fungerar John Carpenters makalösa soundtrack. Ledmotivet till filmen är utan tvekan det bästa han komponerat, och musiken förhöjer filmen ytterligare en nivå utöver den redan höga kvaliteten. Tillsammans med filmens väl invävda samhällskritik och så många faktorer av coolhet är filmen inget annat än ett mästerverk.
Och därför är Flykten från New York given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
fredag 24 januari 2014
Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film
Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
torsdag 23 januari 2014
The Magnificent Welles
I går såg jag De magnifika Ambersons (Orson Welles, 1942). Att studion valde att klippa den helt annorlunda gentemot Orson Welles anvisningar är ju känt, att resultatet kallats allt från osammanhängande och tråkigt till ett helgerån och katastrof är också känt. Det är emellertid ändå en av hans mest hyllade filmer, Oscars och grejer drog den ju in liksom. Och med sin korta speltid på under en och en halv timme blir den givetvis oförarglig. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat vara.
Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.
Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.
Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.
Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.
Topp5 #62: Filmtvillingar
Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.
5. Grady-tvillingarna i The Shining
De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.
4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna
Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.
3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna
Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.
2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare
Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.
1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige
Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.
5. Grady-tvillingarna i The Shining
De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.
4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna
Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.
3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna
Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.
2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare
Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.
1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige
Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.
onsdag 22 januari 2014
Guldbaggen 2014
Jag borde sova, för det är tidig dag i morgon. Ganska. Men drar jag ut på det en dag till blir det inte av och så vidare. Och det är väl relevant. För övrigt kommer så småningom en reviderad årsbästalista, jag har fått äran att se ett par filmer som måste in på den nämligen. Men först Guldbaggen då.
Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.
Hur var det med själva baggarna då?
Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.
I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.
Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).
Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.
Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.
Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.
Hur var det med själva baggarna då?
Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.
I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.
Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).
Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.
Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.
söndag 12 januari 2014
Sci fi-året 2013
I min årsbästalista fanns inte plats för en enda science fiction-film. Det beror på att 2013 var ett år av smärre besvikelser på den fronten, även om det bjöds på en del riktigt bra grejer också. Jag får väl göra en liten separat lista för denna genre, antar jag. För jag gillar ju ändå sånt liksom, listor och sci fi alltså.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)