Guldbaggen 2014

Jag borde sova, för det är tidig dag i morgon. Ganska. Men drar jag ut på det en dag till blir det inte av och så vidare. Och det är väl relevant. För övrigt kommer så småningom en reviderad årsbästalista, jag har fått äran att se ett par filmer som måste in på den nämligen. Men först Guldbaggen då.

Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.

Hur var det med själva baggarna då?

Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.

I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.

Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).

Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.

Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.

Angående gårdagens guldbaggar

Egentligen har väl jag intet intressant att tillägga då jag över lag inte ser svensk film, åtminstone inte när den är ny och relevant i ett sånt här sammanhang. Men en trevlig gala tycker jag allt att det var ändå, även om jag bara såg andra halvan. Jag kom hem lagom till att hedersprisets mottagare skulle utlysas, och att Hasse Alfredson fick den för en livslång kulturgärning var väl liksom så välförtjänt som något någonsin kan bli. Jag ska inte låtsas vara någon expert på Alfredsons produktion, men jag har några favoriter som är väl värda att nämna, ej nödvändigtvis film.

Vissa barnböcker fortsätter att underhålla så länge man lever (och läser). Oz-serien är en självklar och Narnia förstås en annan. Sådan ungdomsfantasy gör sig väldigt väl även för mig i dagsläget då det blir ett slags lightfantasy som är väldigt lagom för någon som inte gillar just fantasy mer än så. Hur som helst, så finns det även böcker som Varför är det så ont om Q? som besitter en helt annan form av fantastik. Ett av mina absoluta favoritord, "presidentifikationsminister" förekommer i denna bok och bara det säger väl det mesta om dess briljans. Utöver att bara vara helt underbar är boken för mig starkt förknippad med min barndom, då jag hade boken inläst på kassettband. Denna kassett var ungefär den enda jag någonsin lyssnade på förutom Sune och Bert, åtminstone som jag minns det. Samma år som Varför är det så ont om Q? kom även en ännu mer vansinnig berättelse signerad Alfredson i och med F. En överdriven äventyrsberättelse som liknar något en skånsk Voltaire skulle skriva efter några absinthe för mycket. Så det säger väl säg självt att även den är en höjdare.

Jag har en annan barndomsfavorit av Hasse Alfredson som jag hade lyckan att återupptäcka bara härom året, då jag såg den för första gången på säkert upp mot femton år, nämligen Jim och piraterna Blom (Alfredson, 1987). Många gånger under min uppväxt, efter det att jag senast hade sett filmen, har bildfragment återkommit, besökt mina sinnen. Jag hade aldrig vetat riktigt vad det var, men bilden av de väldigt märkliga piraterna Blom med sina enorma huvuden var svår att glömma. En dag tog nyfikenheten övertaget och jag tog mig äntligen för att googla det hela tills jag fick klarhet i vad sjutton det var för något. När det gått upp för mig vad det rörde sig om, och jag hade sett filmen för första gången i mitt vuxna liv var jag smått lyrisk över hur bra den var. Den har sorg men är fylld av hopp, och den har ett äventyr som inte är att leka med. Kanske framför allt så lyckas den fånga den där känslan av att vara barn, som är ett måste för att den typen av filmer över huvud taget ska funka, och lyckas göra det så bra. Jag upplever det ofta som att detta är det mest underskattade och förbisedda stora verket när man pratar om svenskt barnfilm.

Nåja, efter Alfredson fått ta emot sitt pris och hållit ett tal, berättat en anekdot och sjungit en sång så var det dags för nästa pris. Till viss glädje för mig var det då en skådespelare som belönades för en roll i en film som jag faktiskt sett, som fick priset. Johannes Brost kommer för alltid förknippas med Rederiet i första hand, av de flesta. Han är ännu Joker med blå glasögon och en galen vän som heter Uno. Och så må det väl vara, bara man inte förringar det han gjort på senare år. I Bröllopsfotografen (Ulf Malmros, 2009) såg man tendenser, ambitionen från Brost att jobba sig in i en ny sfär, ta bättre roller, spela dem bättre, få det högre anseende man nog kan påstå att han gjort sig förtjänt av. Om inte då, så har han det definitivt nu. I Avalon (Axel Petersén, 2011) gör han en helt enastående gestaltning och bidrar på egen hand till att göra filmen till det smärre mästerverk den ändå kan sägas vara. Scenen när hans karaktär Janne ensam går in på det tomma dansgolvet till tonerna av Roxy Musics låt med samma titel som filmen uppstår ett av de större ögonblicken i svensk filmhistoria.

Ja, sen blev det mycket Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) som ju ska va hemskans bra men som jag inte tagit mig för att se ännu trots många funderingar på att kanske ta och göra det snart. Ett par filmer med viss anknytning till en viss gammal statsminister uppmärksammades också, såväl som Searching for Sugarman (Malik Bendjelloul, 2012) som jag skrev om här om dagen. Annars kan det väl sägas att Babbens sketcher inte var så jäkla illa och att jag förr eller senare vill se den där nya Sune-filmen också, för den verkar kunna vara rätt så rekorderlig ändå.