Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!

Eskapismens utopi

Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.

Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.

Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.

Bokreflektion: Jorden runt på 80 dagar

Att jag skulle ta tag i min nästa Jules Verne-roman tedde sig högst rimligt, efter några böckers uppehåll. Att det blev just Jorden runt på 80 dagar berodde på att det var den enda de hade i oavkortad version på biblioteket. Men det var väl trevligt. Jag visste förstås att den inte var sci fi-betonad som En världsomsegling under havet, men trodde att det åtminstone skulle finnas med en luftballong. Tji fick jag, det var visst bara i filmerna.

Nåja, det går förstås att ha invändningar på den koloniala syn som präglar både språket och delar av berättelsen, men kommer man förbi det så blir den en fröjd. På många sätt är den väldigt lik En världsomsegling under havet. Phileas Fogg bär ändå vissa likheter med Kapten Nemo i och med sin mystik, och tystlåtenhet. Resan ovan jord liknar den i världens hav såtillvida att upplägget är detsamma. De åker och så händer någonting och så åker de och så händer någonting.

Dock innehöll romanen på intet sätt samma fantastik som gjorde att jag totalälskade En världsomsegling under havet. Istället ser jag nu fram emot att ta tag i Till jordens medelpunkt eller Den hemlighetsfulla ön och är nöjd med att Jules Verne åtminstone visat sig gediget kapabel som berättare även i den mindre fantastiska av de två romaner jag läst.

Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.

1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.

Disney och Lucasfilm borde vara en matchning gjord i himlen

Det har väl inte undgått någon att Disney köpt Lucasfilm av George Lucas, och ämnar göra en tredje Star Wars-trilogi inom bara några år. Man kan ju spekulera i oändlighet kring om de kommer filmatisera redan skrivna berättelser och i så fall vilka, eller om det kommer skapas något helt nytt - liksom vilka som kommer bli inblandade som manusförfattare, regissör och så vidare. Det är onekligen spännande, men vad jag funderat på mer är diverse projekt som rent hypotetiskt skulle kunna komma att förverkligas. Sannolikhetshalten är förvisso försvinnande låg, men man får väl fantisera i alla fall.

Pixars Landet för längesedan

Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.

Maniac Mansion på Disney XD

Det var min bror som invigde mig till den här idén, och jag måste säga att den förefaller mig väldigt lockande. Det finns förvisso redan en Maniac Mansion-serie som gick mellan 1990-1993 (Eugene Levy) som jag inte har sett, men jag kan inte heller tänka mig att den skulle kunna vara någonting positivt. Om man istället för en (förmodat) tafflig sitcom skulle göra en mystery/action-ungdomsserie så vore ju det råball. Ett så bra spel förtjänar även det att återupplivas.

Full Throttle: The Movie

Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.

En helg i The Capital Wasteland

Det är några år sedan nu, som jag först gav mig på att spela Fallout 3 (Bethesda, 2008). Den gången kom jag ut ur Vault 101 mitt i natten och tyckte miljöerna var dödstråkiga. Tröttnade nästan direkt.

Jag vet verkligen inte hur det kunde bli så, då jag nu fastnat totalt. Fallout (Interplay, 1997) och dess första uppföljare blev storfavoriter så fort jag provade dem. Postapokalypsen var för mig ett nästan helt outforskat  område (den kontakt jag kan tänkas haft tidigare har inte insetts förrän i efterhand) och den retrofuturistiska cyberpunk-estetiken kändes som den perfekta världen att fly verkligheten genom. Nu är jag där igen, i spelseriens tredje del.

Vad som nu åter gjort mig så oerhört förälskad i denna framtida dystopi (utopi?) är överraskande nog det som skiljer spelet från de tidigare i serien. Inte nog med att man tagit det naturliga steget till tre dimensioner rent rumsligt, jag upplever det även som att hela världen och dess karaktärer har fått ytterligare en dimension. Allt känns mer levande - världen jag vandrar omkring i känns trovärdig till en helt ny nivå. Detaljrikedomen och valmöjligheterna är egentligen desamma som tidigare, men dess konsekvenser blir mer märkbara när ens karaktär på ett nytt sätt får möjligheten att representera en själv.

Metainslaget av virtuell verklighet i och med Tranquility Lane var onekligen en särdeles trevlig och innovativ upplevelse

Jag är framför allt förvånad att jag gillar det så av anledningen att jag i vanliga fall har väldigt svårt för att ta till mig den här typen av spelupplevelser. Friheten och storleken skrämmer mig och gör det oöverskådligt. Men i den bästa av världar - det vill säga denna - kan jag inte låta bli att slukas hel.

Ja, det är förstås väldigt sent att spela Fallout 3 nu, 2012 när det dessutom fått ytterligare en uppföljare. Men bättre sent än aldrig är väl ett uttryck som sällan passat så bra som nu.

Topp5-fredag #9: John Peel Sessions

I går var det åtta år sedan radioprofilen John Peel avled. Jag har förstås ingen relation till honom som radioman, men jag har tagit del av mycket av det livematerial som band spelat hos honom. Här följer därför en lista med mina fem favoriter bland Peel-sessionerna.

5. Dexy's Midnight Runners - Geno

Trogen originalinspelningen ges ändå Geno ett annat liv denna version. Och lika fantastisk som på album eller singel är den förstås i detta format. Förtjusande med andra ord.

4. The Housemartins - Happy Hour

The Housemartins gjorde en à capella-session där Happy Hour låter som Caravan of Love. Det säger förstås sig självt hur strålande det här är.

3. Thin Lizzy - Cowboy Song

Min favorit av Thin Lizzy är självfallet given på listan. Gitarrerna har en aning mer reverb än på skivan och basen har en torr powerpopig distorsion som ger låten ett nytt sken. Det finns över huvud taget något smått powerpopigt över inspelningen. Gitarrsolona som båda två är med på min topp3 världens bästa gitarrsolon ter sig nästan ännu bättre här än i vanliga fall. Ja, jag får gåshud lite titt som tätt här.

2. The House Of Love - Christine

Jag upplever det som att dagens ungdomar missar The House Of Love när de ska lyssna på den musikscen man kan tillskriva dem. Det kan väl ha att göra med att de på nåt sätt dök upp nånstans mitt emellan två generationer av band. I vilket fall är Christine i den här nedtonade tappningen och det blir nästan ännu mer uppenbart vilka efterföljande band som inte skulle ha låtit likadant om det inte vore för deras briljans.

1. The Smiths - This Charming Man

Den första Peel Session-inspelningen jag kom i kontakt med, och onekligen den jag främst förknippar med honom. Johnny Marrs gitarrslinga är helt utflippad och det är svårt att inte le jättebrett när man hör.

Och så Spotifylista till det.