Topp5-fredag #23: Jules Verne

Jag börjar direkt med att poängtera det faktum att jag inte på långa vägar är någon Jules Verne-expert, jag har inte hunnit ta del av honom tillräckligt ännu. Men fyller han år (185!) så ska jag banne mig lista mina favoriter i alla fall!

5. Jorden runt på 80 dagar (1873)

Den andra romanen av Jules Verne jag läste var även den mindre bra av de två jag då hade tagit mig för, men ändå en ganska sensationell sådan. Den har på senare år anklagats för exotism, en skev kvinnobild med mera, men i egenskap av fantastiskt äventyr överglänser denna aspekt de tillkortakommanden man kan ifrågasätta den för. Förvänta er inte någon luftballongsfärd bara, den var visst bara med i filmatiseringarna...

4. En rundresa i världsrymden (Georges Méliès, 1904)

Egentligen är det väl snarare Resan till månen (Méliès, 1902) som brukar uppmärksammas som Méliès storverk, men här råder en annan åsikt. Troligtvis främst för att jag såg En rundresa i världsrymden i en färglagd version och bättre kvalitet än vad jag gjort med Resan till månen, men även för att den är ett än större spektakel. Längre speltid med rum för ännu mer av allt det goda som gjorde Resan till månen magisk, om än med avsaknad av den klassiska bilden när månen har raketen i ögat.

3. Resan till jordens medelpunkt (Henry Levin, 1959)

Titeln som undertecknad låtit inspirera nåt slags tagline för denna blog. Utan att ha läst romanen såg jag Resan till jordens medelpunkt en tidig våreftermiddag förra året. Samma dag insåg jag av förklarliga skäl att jag fullkomligt älskar välgjord matinéunderhållning. Jag såg om den här om veckan och älskade den lika mycket då. Allt är så fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt i ordets sanna bemärkelse. Det underbara underland med källor i kristaller, sminkade leguaner som dinosaurier och självaste Atlantis återfunnet. Och så en skönsjungande Pat Boone samt välspelande James Mason på det så räcker det långt, långt, långt.

2. En världsomsegling under havet (1870)

Världsomseglingen blev världsomvälvande. Jag har tidigare postat en ganska lång essä som jämförde romanen med Disneyfilmatiseringen, så det behöver väl knappast tas upp igen. Det relevanta är snarare vad den innebar för mig. Visst har jag tidigare älskat flertalet sekelskifts- och 1800-talsförfattare, men detta öppnade nya världar för mig. På sätt och vis roten till den litterära genren science fiction blev plötsligt begriplig. Och vilken roman det är, alltså. Jag har ett dokument med sparade favoritcitat i datorn, men tror jag lämnar det därhän.

1. Science Fiction

Ja, det här tangerar väl egentligen föregående motivation, men det råder väl inget tvivel om att Jules Vernes allra största inverkan var genom hela sig. Visst kan man peka på enskilda verk tills listan är blir oläslig, men som jag ser det handlar det snarare om att helhetens arv. De spår man ser i dag är inte från specifika romaner så mycket som det är av en sinnesstämning, en sinnesstämning som uppstod i samband med hela Jules Vernes författarskap.

Bokreflektion: Jorden runt på 80 dagar

Att jag skulle ta tag i min nästa Jules Verne-roman tedde sig högst rimligt, efter några böckers uppehåll. Att det blev just Jorden runt på 80 dagar berodde på att det var den enda de hade i oavkortad version på biblioteket. Men det var väl trevligt. Jag visste förstås att den inte var sci fi-betonad som En världsomsegling under havet, men trodde att det åtminstone skulle finnas med en luftballong. Tji fick jag, det var visst bara i filmerna.

Nåja, det går förstås att ha invändningar på den koloniala syn som präglar både språket och delar av berättelsen, men kommer man förbi det så blir den en fröjd. På många sätt är den väldigt lik En världsomsegling under havet. Phileas Fogg bär ändå vissa likheter med Kapten Nemo i och med sin mystik, och tystlåtenhet. Resan ovan jord liknar den i världens hav såtillvida att upplägget är detsamma. De åker och så händer någonting och så åker de och så händer någonting.

Dock innehöll romanen på intet sätt samma fantastik som gjorde att jag totalälskade En världsomsegling under havet. Istället ser jag nu fram emot att ta tag i Till jordens medelpunkt eller Den hemlighetsfulla ön och är nöjd med att Jules Verne åtminstone visat sig gediget kapabel som berättare även i den mindre fantastiska av de två romaner jag läst.

Filmreflektion: Cosmopolis

Innan jag slutför min text om Cronenberg i allmänhet skriver jag denna om Cosmopolis i synnerhet. Jag såg den på svenska premiärdagen i fredags, och den har ensam etsat sig fast trots att jag såg flertalet andra filmer strax innan och för den delen en tidigare idag. Det är ändå Cosmopolis jag funderar över.

Det första som slog mig med filmen var hur olik den var Cronenbergs tidigare filmer, rent visuellt. Allt är väldigt ljust och allt känns väldigt 2012. Det handlar om multimiljardären Eric Packer, spelad av Robert Pattinson, som vill åka till frisören. Det låter ju förstås väldigt trivialt, men det görs ett praktexempel på aforismen "resan är målet". "Resan" sker mestadels, för att inte säga så gott som uteslutande i Packers limousine som stänger ute allt gatuljud såväl som Howard Shores soundtrack, vilket gör att limousinen blir till en egen värld som för både Packer och filmen framåt. Väldigt snyggt och smart grepp. Jag får nästan lite samma känsla som av Existenz (1999) tack vare just det upplägget. Huvudkaraktären färdas framåt på en redan utstakad bana, och stannar upp för berättelsebärande händelser. Egentligen är ju upplägget för den delen detsamma som i klassiska äventyrsromaner såsom Resan till jordens medelpunkt, Trollkarlen från Oz eller Den oändliga historien. Hur som helst så klär det även detta "äventyr" väldigt väl.

Dialogen är liksom Pattinsons skådespel över huvud taget styltig och dan, men ändå alldeles utmärkt. De rappa replikerna levereras på ett vis som gör att hela Cosmopolis blir till en annan värld. Ingenting känns igen från åtminstone min verklighet. Men det kan förstås även ha att göra med att jag inte har X antal miljarder på kontot. Ändå tror jag att det är just Cronenbergs tanke att alienera publiken från Packers liv. Han görs på intet sätt till en särskilt sympatisk karaktär, utan betraktas snarare med en utomståendes ögon.

Det finns så klart mycket att ta upp, men jag tänkte avrunda snart. Mot slutet av filmen vänds denna låtsasvärld, om man vill kalla den det, uppochned och allt blir smutsigt och äckligt. Givetvis innehåller filmen även diverse helt bisarra scener (prostataundersökningen och råttmännen till exempel) varvade med ett par smått Cronenberg-explicita sexscener och en Marx-parafras. Känslan finns verkligen där, av att Cronenberg hittat hem igen, på något sätt. Jag ser fram emot att låta Cosmopolis växa ytterligare, och så småningom se om den.