Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.

1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.

Topp5-fredag #5: Sammanfattning av Filmvetenskaplig teori

I dag visades den sista filmen i terminens första delkurs, därför blir dagens topp5 en sammanfattning med mina fem favoriter från kursen. Do the Right Thing som jag ju skrivit om tidigare kommer inte vara med på listan då jag tänker prioritera de filmer som för mig är nya bekantskaper. Fem fina filmtips helt enkelt!

5. Orlando (Sally Potter, 1992)

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förtjust när jag såg Orlando, en väldigt ointressant berättelse gjorde den ganska tråkig i längden. Samtidigt så gillar jag hur det berättas, hur man gestaltar tidsförloppet på ett ganska smidigt sätt. Även musiken var väldigt bra. Så jag håller mig ändå positiv till filmen, den var bra.

4. Härskarinnan (Possession, Andrzej Zulawski, 1981)

Det finns mycket att älska och gräva ner sig i vad gäller Härskarinnan. Full av smart symbolik och genuint bra filmarbete. Den kan lätt uppfattas som väl spretig och en del scener känns en aning för pretentiösa, men ändå en fascinerande upplevelse.

3. Morgondagen är vår (All That Heaven Allows, Douglas Sirk, 1955)

Känslorna jag får av det här är ungefär samma som jag får av den fantastiska 60talspopen jag älskar så mycket. Det är så enkelt, rakt och smidigt berättat. Inga konstigheter. Jag faller pladask för det vassa manuset och finfina färger. Som sagt, inga konstigheter, heller inget märkvärdigt. Men himla bra ändå.



2. Boys Don't Cry (Kimberly Pierce, 1999)

Väldigt stark och viktig film. En hemsk berättelse som sorgligt nog är helt sann. Nej, det är inget man mår bra av (nåja, första halvan är trevlig och behaglig), men det väcker mycket känslor, vilket kan vara nog så viktigt. Gediget hantverk med många snygga scener och utmärkt soundtrack både vad gäller originalmusiken och andra låtval.

1. Fönstret åt gården (Rear Window, Alfred Hitchcock, 1954)

Jag skrev ju en något längre text om metainslagen i Fönstret åt gården här om veckan, när jag nyligen hade sett den, men det är bara en aspekt av den. I traditionell Hitchcockanda rör det sig om en tät thriller där så gott som allt görs helt rätt från början till slut. Det är liksom bara ett steg bättre än det mesta andra i sin genre, på alla plan.

Bubblare är Pianot (The Piano, Jane Campion, 1993) som visades när jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tror att den förmodligen skulle peta ut Orlando om jag såg den, men det har jag nu inte gjort.