Frances, Noah & Greta

Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.

Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.

2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.

3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.

4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.

5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.

Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.

2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.

3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.

4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.

5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.

Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.

2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.

3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.

4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!

5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.

Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.

Topp5-fredag #5: Sammanfattning av Filmvetenskaplig teori

I dag visades den sista filmen i terminens första delkurs, därför blir dagens topp5 en sammanfattning med mina fem favoriter från kursen. Do the Right Thing som jag ju skrivit om tidigare kommer inte vara med på listan då jag tänker prioritera de filmer som för mig är nya bekantskaper. Fem fina filmtips helt enkelt!

5. Orlando (Sally Potter, 1992)

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt förtjust när jag såg Orlando, en väldigt ointressant berättelse gjorde den ganska tråkig i längden. Samtidigt så gillar jag hur det berättas, hur man gestaltar tidsförloppet på ett ganska smidigt sätt. Även musiken var väldigt bra. Så jag håller mig ändå positiv till filmen, den var bra.

4. Härskarinnan (Possession, Andrzej Zulawski, 1981)

Det finns mycket att älska och gräva ner sig i vad gäller Härskarinnan. Full av smart symbolik och genuint bra filmarbete. Den kan lätt uppfattas som väl spretig och en del scener känns en aning för pretentiösa, men ändå en fascinerande upplevelse.

3. Morgondagen är vår (All That Heaven Allows, Douglas Sirk, 1955)

Känslorna jag får av det här är ungefär samma som jag får av den fantastiska 60talspopen jag älskar så mycket. Det är så enkelt, rakt och smidigt berättat. Inga konstigheter. Jag faller pladask för det vassa manuset och finfina färger. Som sagt, inga konstigheter, heller inget märkvärdigt. Men himla bra ändå.



2. Boys Don't Cry (Kimberly Pierce, 1999)

Väldigt stark och viktig film. En hemsk berättelse som sorgligt nog är helt sann. Nej, det är inget man mår bra av (nåja, första halvan är trevlig och behaglig), men det väcker mycket känslor, vilket kan vara nog så viktigt. Gediget hantverk med många snygga scener och utmärkt soundtrack både vad gäller originalmusiken och andra låtval.

1. Fönstret åt gården (Rear Window, Alfred Hitchcock, 1954)

Jag skrev ju en något längre text om metainslagen i Fönstret åt gården här om veckan, när jag nyligen hade sett den, men det är bara en aspekt av den. I traditionell Hitchcockanda rör det sig om en tät thriller där så gott som allt görs helt rätt från början till slut. Det är liksom bara ett steg bättre än det mesta andra i sin genre, på alla plan.

Bubblare är Pianot (The Piano, Jane Campion, 1993) som visades när jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tror att den förmodligen skulle peta ut Orlando om jag såg den, men det har jag nu inte gjort.