Filmkaraktärers oäkthet

Jag läste lite vad folk tyckte om Manhattan (Woody Allen, 1979) efter att jag sett den, och reagerade på hur vissa tyckare inte anser att karaktärerna i filmen känns äkta. Liknande kritik fick Margot at the Wedding (Noah Baumbach, 2007) utstå när den kom, åtminstone av vissa svenska kritiker. Och min generella uppfattning är att det finns många fler exempel, att detta för många filmtittare är ett vanligt problem.

Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.

Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.

Frances, Noah & Greta

Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.

Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.

2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.

3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.

4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.

5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.

Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.

2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.

3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.

4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.

5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.

Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.

2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.

3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.

4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!

5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.

Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.

Historien om Highball

De flesta som känner till Noah Baumbach gör det med största sannolikhet för nån av hans exceptionella filmer han gjort på 00-talet, eller som manusförfattaren som ibland skriver med Wes Anderson. Men hans karriär började långt tidigare än så. Hans första film Kicking and Screaming gick upp på biograferna 95 och två år senare kom efterföljande Mr. Jealousy. Båda två är bra karaktärsdraman som visar på en god förmåga att skildra människor, men det riktigt intressanta skulle komma strax efter.

Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.

Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.

Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.

Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.