Filmkaraktärers oäkthet

Jag läste lite vad folk tyckte om Manhattan (Woody Allen, 1979) efter att jag sett den, och reagerade på hur vissa tyckare inte anser att karaktärerna i filmen känns äkta. Liknande kritik fick Margot at the Wedding (Noah Baumbach, 2007) utstå när den kom, åtminstone av vissa svenska kritiker. Och min generella uppfattning är att det finns många fler exempel, att detta för många filmtittare är ett vanligt problem.

Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.

Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.

Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.