Frances, Noah & Greta

Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.

Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.

2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.

3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.

4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.

5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.

Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.

2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.

3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.

4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.

5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.

Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.

2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.

3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.

4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!

5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.

Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.

Topp5 #43: Sammanfattning av juni

Semestertid, eller så. Jag har varit i Visby ett par dagar nu, och har några till framför mig. Men då jag även haft fina vänner på besök uteblev bland annat fredagens topplista. Den kommer nu istället. Och nu är ju månaden så gott som slut, så då är det väl dags för sammanfattningen. Filmer som nämnts tidigare och därmed uteblir från listan är Stalker, Stoker, St. Elmo's Fire, Soul Boy samt hela Tom Tykwers filmografi. Jag kommer även hoppa över Frances Ha (Noah Baumbach, 2012) på grund av att jag ämnar skriva ett separat inlägg om gårdagens vistelse i Fårösund på Bergman-veckan.

5. Down By Law (Jim Jarmusch, 1986)

Mycket bra skrivet, välspelat noir-inspirerad dramakomedi. Fast dramakomedi låter så fel. Det är roligt i alla fall, bitvis helt briljant. Bör ses.

4. Trance (Danny Boyle, 2013)

Danny Boyle fortsätter leverera i sina filmer. Trance skulle på pappret kunna vara precis hur trist som helst, om det inte var en regissör som Boyle som låg bakom den. Han ger alltid sina filmer en egen atmosfär, en egen identitet, och i Trance leder det till en hiskeligt kompetent kriminalthriller. Och man älskar ju Vincent Cassel och James McAvoy, så det är gott.

3. Bonnie and Clyde (Arthur Penn, 1967)

En sån där klassiker jag väntat för länge med att se. Det är hemskt snyggt, med fulländad scenografi och strålande kameraarbete. Ständigt intressant och fortfarande bland det bästa i sin genre. Antalet gånger filmen citerats och hänvisats till i popkulturella sammanhang är fler än man kan räkna, och nu kan även jag intyga att nog sjutton finns det fog för det minsann.

2. De 400 slagen (Les quatre cent coups, Francois Truffaut, 1959)

Jag såg ju Fahrenheit 451 nån gång för ett ganska bra tag sen, men insåg nyligen det orimliga i att det enda jag sett av Truffaut var amerikanskt. Så jag såg De 400 slagen och häpnade. Jean-Pierre Léaud måste varit en av de absolut bästa barnskådespelare jag någonsin sett agera, i Truffauts väldigt säkra regi lyfts all glädje och sorg fram fram till sin mest yttersta gräns, och filmen blir en väldigt stark upplevelse.

1. Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.