Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

En andra chans för Once

För dryga tre månader sen skrev jag om inslagen av realism i filmen Once och sjöng filmens lov. Sedan dess har jag inte tänkt så mycket mer på den förutom vid enstaka tillfällen. För det är nämligen som så att då och då dyker filmens ledmotiv upp i huvudet och etsar sig fast. Utan att jag hört låten mer än i filmen liksom. Det måste väl tala för någonting i alla fall?

Filmen är ju då en musikfilm, den handlar om två människor vars romantiska möte sker genom musiken. En på alla sätt underbart mysig film, som dessutom har väldigt bra musik, vilket förstås är något av en grundförutsättning för en film med musiken i fokus.

Jag tycker därför att filmen förtjänar uppmärksamhet en gång till, för det är sällan en låt sätter sig så som denna.

Filmreflektion: Mystery Train

Äntligen har han fångat mig! Nog för att jag gillade Louisianas träskmarker i Down By Law såväl som känslan som ingavs av den planlösa tillvaro som speglades i Stranger Than Paradise, men i Mystery Train blev det på riktigt.

Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!

Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.

Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.

Men vidare med karaktärerna väl. Vad som gör dem till verkliga, levande människor är nämligen hans narrativa format för filmen. Tågets färd från start- till slutstation blir en metafor för livet, där tågets uppehåll i just Memphis representerar den dag som skildras i de tre olika berättelserna. Inte längre än de allra första sekunderna är någon som helst form av bakgrundsberättelse det minsta intressant, inte mer än i filmens absoluta slut finns den minsta relevans av vetskap om vartåt tåget är på väg. Det är bara den dag under vilken filmen utspelar sig som betyder någonting. Utifrån de personligheter och egenskaper karaktärerna under denna dag presenterar för åskådaren får vi sedan nog med fog för att själva kunna dikta ihop en trovärdig fortsättning. Eller för den delen bakgrund. Det är väldigt välformulerat berättande.

Världens bästa film: Midnight Cowboy

Nytt inslag, för mig kännetecknande. Det är mycket som är världens bästa här i världen.

I slutet av juni toppade Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969) min månadssammanfattning och jag satt en stark fyra på filmtipset. Efter det gick den och grodde, sådär som de gör ibland. Jag kände mer och mer hur jag var tvungen att se om filmen för att se om det inte var en femma ändå. Och sen på min födelsedag (tillika Dustin Hoffmans, för den delen) visades den på tv och det kunde väl omöjligtvis finnas något lämpligare sätt att avsluta sin födelsedag på än genom att se Midnight Cowboy. Så det gjorde jag förstås.

Då skrev jag såhär.

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.

Nu har jag alltså sett om och femman är given. Och en främsta anledning till varför den var bättre andra gången ska ges.

Men här kanske inte ska läsas mer för den som inte sett filmen än.

Den enda invändningen jag kunde ge efter att ha sett Midnight Cowboy första gången var det mot Joe Buck som karaktär. Jag hade svårt att förlika mig med hans naivt infantila person, och finna sympatier för honom. Det växte uppenbarligen fram under filmens gång och han blev mig väldigt kär mot slutet, men det förtog en del av upplevelsen av filmens första två tredjedelar. Rizzo älskade jag däremot redan från början även första gången, men hans allra första hostningar kändes så mycket starkare andra gången. En del, inte många, men somliga filmer tjänar på att man känner till dem från innan. För mig var Midnight Cowboy sådan. Lika starkt som den avslutande bussresan var första gången, så stark var hela filmen andra gången.

Nej jag vet inte, det här var ju ett tämligen kasst inlägg. Jag måste ha tappat nånting senaste månaden. Men det får väl va så! Det får väl gå! Jag hittar nog tillbaka sen igen.

"ett högst oplanerat sommaruppehåll"

Det var inte meningen att det skulle ta stopp. Jag ämnade aldrig att sluta skriva tramsblandade tänkvärdheter. Men saker går inte alltid som tänk, och det blev i samband med min Gotlandsvistelse och dagarna runt omkring ett högst oplanerat sommaruppehåll, som ändå kanske var behövligt.

Det ska sägas att jag inte hållit mig från skrivandet för det, det hade nog inte riktigt gått. Jag har närmare bestämt recenserat fyra filmer till sedan Känn ingen sorg-texten jag länkade till senast (och gör igen här). Det är väldigt roligt att gå på pressvisningar, skriva regelrätta recensioner med tillhörande sifferbetyg, och få dem publicerade någon annanstans än på ens egen blogg. Så det kommer väl förmodligen fortsätta så. Och här är lite länkar till de filmer jag hittills recenserat. Sightseers, Promised Land, Frances Ha och nu senast Elysium. Även Woody Allens nya Blue Jasmine kommer dyka upp inför premiären på fredag.

Jag har i vanlig ordning sett rätt så mycket film senaste månaden. Kanske lite mindre än vanligt då jag har träffat människor så mycket som möjligt. Men jag brukar oftast hinna klämma in filmer också, ändå. Hur som helst så räknar jag nog med att de filmer som verkligen förtjänar att uppmärksammas kommer få naturligt utrymme här i framtiden, så jag gör ingen större grej av det nu.

Snart så, snart kommer säkert nåt intressant skrivas här. Dessförinnan finns andra åtaganden (nyligen nämnda recension etc).

Förresten kanske nån lägger märke till att denna webbplats inte ser ut riktigt som förr. Det beror på att den är finare såhär.

Topp5-fredag #46: Håkan Hellström

I dag har alltså Känn ingen sorg premiär. Det är ingen särskilt bra film, men den har Håkan Hellström. Dagens topp5 ägnar jag åt några låtar som ligger till grund för Håkans diton, fem favoriter. Två av dem är originallåtar som Håkan Hellström har översatt, övriga tre är låtar som han uppenbart refererar till.

5. Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Det tordes vara uppenbart för alla att Dexy's är ett av de band både Håkan och svenska popband från 00-talet i allmänhet tagit allra mest influens av. Inget fel med det förstås, Dexy's är ju utmärkta. Deras stora superhit blev Kom igen Lena!, det blev ju toppen.

4. Tapefly - Canine Prey

Håkan Hellström skrev tillsammans med Tapefly denna låt, som några år senare skulle komma att översättas till En lång lång tid. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha en version med musiken från originalet och Håkans översatta text. Det vore nåt.

3. Fleetwood Mac - Go Your Own Way

Jag har knappt lyssnat på den senaste skivan alls, men det är ändå svårt att inte visa denna alldeles uppenbara vinkning. Du kan gå din egen väg delar mer än bara sin titel med Fleetwood Mac-låten, likheter finns även i såväl melodi som arrangemang.

2. Bob Dylan - I Want You

Det sägs ofta, och har länge gjorts så, att det här är låten som ligger till grund för En vän med en bil. Så är det nog, även om det blir mer abstrakta likheter när låtarna inte delar lyrik eller konkreta melodislingor. Men det är ganska uppenbart ändå. En av Dylans bästa poplåtar blev en av Håkans bästa.

1. Flowers in the Air - Lost at Sea

Det andra fallet av översatt tolkning. Det råder väl inga tveksamheter kring vilken låt den gjordes om till, då texten rakt igenom är ganska rakt översatt. Flowers in the Air är ett band med medlemmar från 90-talshjältarna Easy, och han knappt spela in Lost at Sea innan Håkan funnit dess storhet och gjort sin egen version i Saknade te havs.

Nu så, nu är det dags. Känn ingen sorg-recension.

Ja det är det. Nu finns den publicerad, min recension av Känn ingen sorg. På Ciné. Och som det ser ut nu är det bara den allra första delen av vad som skall komma att bli ett långt samarbete. Kanske. Om allt går som det ska, och det hoppas man förstås.

Men vad detta medför är då viss omstrukturering av Babels torn. Inget utstuderat eller uttänkt, men säkerligen ändå. Det kommer bli mindre som händer här. Jag vet inte hur mycket mindre men det kvittar väl. Det finns kvar i alla fall.

Viktigare är att då ta och läsa den där recensionen, här!