Ny programpunkt, så att säga. Tänker tipsa lite om filmer som går på TV i veckan, bara på relativt kanaler som typ alla har tillgång till. Håll till godo!
Tisdag
Collateral (Michael Mann, 2004) 21:00 TV11 - Toppentät thriller av absolut högsta kvalitet, Michael Mann, han kan.
Onsdag
Truman Show (Peter Weir, 1998) 17:00 TV11 - Allas favoritfilm är kanske inte min favoritfilm, men visst är den väl bra ändå. Om någon skulle ha råkat missa finns bra tillfälle att ordna upp det.
Torsdag
Edward Scissorhands (Tim Burton, 1990) 16:55 TV11 - Även detta en klassiker som ju bör ses förr eller senare. Har man dötrist när den är slut kan man väl se The Wedding Singer (Frank Coraci, 1998) som tar vid direkt efter, om inte annat så för att få se Billy Idol göra sin festliga cameo.
Fredag
Man kan ju inleda helgen med Wayne's World (Penelope Spheeris, 1992) och dess uppföljare som går direkt efter varandra 17:00 TV11. TV11 visar sig vara roligast typ hela veckan för sen kommer Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2001) vars lov jag ju sjungit flertalet gånger här. Har man redan sett den rekommenderas istället Swing Vote (Joshua Michael Stern, 2008) 21:30 SVT1 - fint drama om vikten vid att göra sin röst hörd när det vankas val. Personligen ska jag även försöka se Repo Man (Alex Cox, 1984) 23:30 SVT1 då jag haft den på min att-se-lista rätt länge nu.
Lördag
Collateral går på TV igen, 22:00 på Sjuan. Kanske inte värd att se två gånger samma vecka men om den missas ikväll så finns en till chans. Nåja, ingen större förlust, jag misstänker att folk har annat att göra på lördag.
Söndag
Två filmer jag vill se men inte har sett. Först och främst Into the Wild (Sean Penn, 2007) 12:15 TV11 och sen ett halvt dygn senare Frost/Nixon (Ron Howard, 2008) 00:50 SVT1. Kan bli av att man ser, då.
Tack för mig, trevligt filmtittande (jag känner att jag mestadels kommer hålla mig till DVD-samlingen den här veckan).
tisdag 14 maj 2013
söndag 12 maj 2013
Filmreflektion: Realism i Once
På något sätt hade denna lilla pärla gått förbi mig i alla år, när jag satt och bläddrade runt i filmkatalogen och fann en bild på en man med gitarr. Det låter ju förstås rätt så trist, jag menar män med gitarrer är väl sällan särskilt kul att göra film av, men det var just vad jag kände för. Och Once (John Carney, 2006) visade sig vara allt annat än en vanlig man-med-gitarren-film.
Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.
Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.
Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.
Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.
Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.
Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.
fredag 10 maj 2013
Topp5-fredag #36: Rwanda 94 filmatiserat
För nitton år sen var det fruktansvärda folkmordet i Rwanda i full gång. Denna hemska historiska händelse ligger nära mitt hjärta, och jag har sett de flesta filmer som gjorts på området och tänker här ranka fem stycken bra. Bara spelfilmer medräknade. Alla fem filmerna har väldigt olika ingångar till historien, vilket gör dem alla relevanta.
5. Shooting Dogs (Michael Caton-Jones, 2005)
Jag kan tänka mig att Shooting Dogs är den mest uppskattade av dessa filmer. Det känns som att var än jag nämner Hotel Rwanda ska nån säga att denna är bättre. Fast det kanske bara är jag som stött på tokstollar. Shooting Dogs ger det vita perspektivet i den mån att det handlar om vita människor i Rwanda. Jag tycker att det är en bra film dock, väldigt stark och som sagt en relevant berättelse.
4. Dagen då Gud gav sig av (Le jour où Dieu est parti en voyage, Philippe Van Leeuw, 2009)
Denna fransk-belgiska produktion tar greppet att visa en specifik, ensam och utsat tutsikvinna som flyr från de brutala mördarna. Filmen är väldigt långsam, lågmäld och spelar mycket på att visa känslorna genom det visuella, snarare än med förstärkning av storslagna orkestrar. Det är väldigt fint och stundtals gripande, och som film gillar jag den även om den inte berör på samma sätt som en del andra av filmerna.
3. Shake Hands With the Devil (Roger Spottiswoode, 2007)
FN-soldaten Roméo Dallaire ligger till grund för den här filmen som baseras på en bok såväl som en dokumentär med samma titel. Dallaire anade folkmordet och sökte därför förstärkning från Europa, men Europa sket både Dallaire och hela Rwanda i ansiktet genom att istället dra tillbaka sina trupper allt för tidigt. Det här är den enda av filmerna som verkligen kommer nära att berätta den världspolitiska skildringen, där europeiska stormakter får sig åtminstone en mindre känga.
2. Sometimes in April (Raoul Peck, 2005)
Väldigt finkänslig berättelse om två bröder som står på varsin sida i den stora problematiken. Det finns brister i produktion och sådär, det är ingen högbudgetfilm, men dramat berättas ändå väldigt fint och det är omöjligt att lämnas oberörd av denna (som dessutom har en av de finaste filmtitlar jag känner till).
1. Hotel Rwanda (Terry George, 2004)
Den överlägset mest kända filmatisering är även den jag håller allra högst. Hotellföreståndaren Paul Rusesabagina räddade livet på över tusen flyktingar och är en sann hjälte i modern tid. Enligt honom själv är inte Hotel Rwanda på långa vägar lika hemsk som verkligheten var, och tur är väl det, för annars hade det varit omöjligt att se. Det är den film som berör mig starkare än någon annan, som borde visas för alla människor med jämna mellanrum för att visa hur vidrig världen är. Utöver att ta upp Rwanda i synnerhet så visar den även det allmänna förhållandet västvärlden har till Afrika i media och liknande. Folk kan tycka att den är "Hollywoodsk" och fånig, men det är att förminska den något enormt.
Jag saknar ännu en spelfilm som tar upp det stora makroperspektivet, som gör de europeiska kristdemokraterna såväl som Frankrike och Belgiens respektive regeringar till de riktiga skurkar som de utan tvekan var. Tills en sådan kommer ser listan ut som ovan.
5. Shooting Dogs (Michael Caton-Jones, 2005)
Jag kan tänka mig att Shooting Dogs är den mest uppskattade av dessa filmer. Det känns som att var än jag nämner Hotel Rwanda ska nån säga att denna är bättre. Fast det kanske bara är jag som stött på tokstollar. Shooting Dogs ger det vita perspektivet i den mån att det handlar om vita människor i Rwanda. Jag tycker att det är en bra film dock, väldigt stark och som sagt en relevant berättelse.
4. Dagen då Gud gav sig av (Le jour où Dieu est parti en voyage, Philippe Van Leeuw, 2009)
Denna fransk-belgiska produktion tar greppet att visa en specifik, ensam och utsat tutsikvinna som flyr från de brutala mördarna. Filmen är väldigt långsam, lågmäld och spelar mycket på att visa känslorna genom det visuella, snarare än med förstärkning av storslagna orkestrar. Det är väldigt fint och stundtals gripande, och som film gillar jag den även om den inte berör på samma sätt som en del andra av filmerna.
3. Shake Hands With the Devil (Roger Spottiswoode, 2007)
FN-soldaten Roméo Dallaire ligger till grund för den här filmen som baseras på en bok såväl som en dokumentär med samma titel. Dallaire anade folkmordet och sökte därför förstärkning från Europa, men Europa sket både Dallaire och hela Rwanda i ansiktet genom att istället dra tillbaka sina trupper allt för tidigt. Det här är den enda av filmerna som verkligen kommer nära att berätta den världspolitiska skildringen, där europeiska stormakter får sig åtminstone en mindre känga.
2. Sometimes in April (Raoul Peck, 2005)
Väldigt finkänslig berättelse om två bröder som står på varsin sida i den stora problematiken. Det finns brister i produktion och sådär, det är ingen högbudgetfilm, men dramat berättas ändå väldigt fint och det är omöjligt att lämnas oberörd av denna (som dessutom har en av de finaste filmtitlar jag känner till).
1. Hotel Rwanda (Terry George, 2004)
Den överlägset mest kända filmatisering är även den jag håller allra högst. Hotellföreståndaren Paul Rusesabagina räddade livet på över tusen flyktingar och är en sann hjälte i modern tid. Enligt honom själv är inte Hotel Rwanda på långa vägar lika hemsk som verkligheten var, och tur är väl det, för annars hade det varit omöjligt att se. Det är den film som berör mig starkare än någon annan, som borde visas för alla människor med jämna mellanrum för att visa hur vidrig världen är. Utöver att ta upp Rwanda i synnerhet så visar den även det allmänna förhållandet västvärlden har till Afrika i media och liknande. Folk kan tycka att den är "Hollywoodsk" och fånig, men det är att förminska den något enormt.
Jag saknar ännu en spelfilm som tar upp det stora makroperspektivet, som gör de europeiska kristdemokraterna såväl som Frankrike och Belgiens respektive regeringar till de riktiga skurkar som de utan tvekan var. Tills en sådan kommer ser listan ut som ovan.
onsdag 8 maj 2013
Det stora i det lilla: ...But That Was [Yesterday]
Bland mina första inlägg finns ett om spelet Small Worlds. Då fanns en tanke att ta upp många såna där fantastiska spel här, men det har inte blivit av riktigt. Denna gång är det då tid för spelskaparen Michael Molinari att få uppmärksamhet. Få indieskapare, dessutom främst av flashspel, har den innovationsförmåga och känsla för sitt hantverk som Molinari. ...But That Was [Yesterday] är kanske spelet jag håller allra högst av hans skapelser. Det är ett kort spel som handlar om livet, relationer, ångest, minnen, kärlek, längtan och strävan, det finns så mycket i så lite. Dessutom är både det visuella och musiken väldigt tjusigt.
Spel och spel, hur mycket spel är det egentligen? Det är ett klurigt begrepp, kanske ligger interaktiv media lämpligare, men nån måtta får det väl va på tramset. Vi kallar det spel, för spel som det här ger spel ett gott rykte. Spela här och botanisera vidare på Molinaris hemsida här.
Spel och spel, hur mycket spel är det egentligen? Det är ett klurigt begrepp, kanske ligger interaktiv media lämpligare, men nån måtta får det väl va på tramset. Vi kallar det spel, för spel som det här ger spel ett gott rykte. Spela här och botanisera vidare på Molinaris hemsida här.
söndag 5 maj 2013
Filmreflektion: Antiviral
Det var först mycket nyligen som jag hörde talas om att David Cronenberg har en filmskapande avkomma (inte samma avkomma som representeras av Candice i The Brood), vilket förstås lät väldigt intressant och spännande. Så vad kunde jag göra mer än att se Brandon Cronenbergs debutfilm Antiviral (2012) snarast möjligt?
Jag har inte svårt att föreställa mig Antiviral som ett gammalt bortglömt manus David Cronenberg skrev på 70-talet, men som aldrig blev filmat. Filmen handlar om kändiskult med droger som tematisk liknelse. Det är en snarligen framtida värld där människor injicerar kändisars sjukdomar i sina kroppar, för att komma närmre sina idoler. Nu är det ju dock inte så, att det är far Cronenberg som skrivit filmen, utan det har Brandon gjort själv. Att det här är hans första manus är ändå inte märkbart alls, då filmens berättelse och intrig är väldigt genomtänkt och välskriven. Även dialogen verkar han liksom sin far ha en fallenhet för.
En av de stora skillnaderna produktionsmässigt är hur B-filmerna i nutid mer eller mindre ersatts av indiefilmer. Nu vill jag i och för sig inte riktigt kalla David Cronenbergs tidiga filmer för B-filmer, men ändå något åt det hållet. På den tiden var låg budget svårare att dölja, kanske helt enkelt. I Antiviral lämnas inget mer att önska utseendemässigt. Man håller allt väldigt ljust, vitt, sterilt som ett slags genomgående tema. All design känns fulländad och blodet är minst tio gånger tjockare än det orangea vattnet i Frossa (Shivers, David Cronenberg, 1975). Vidare håller Antiviral ihop bättre som thriller än väldigt mycket av det hans far gjort vilket är imponerande av en debutant, men förstås även medför en viss känsla av mallanpassning. Ändå är man ju oftast vid filmtittande sugen på att se nåt som håller en intresserad.
Det bör sägas nåt om skådespelarna också. Flera av dem är sådana som tidigare spelat i David Cronenbergs filmer, vilket gör det ännu enklare att se Antiviral som en sådan, andra är mindre erfarna men så gott som alla spelar bra. Caleb Landry Jones som gör huvudrollen bär ändå på nåt sätt hela filmen, han gör sitt jobb övertygande och med stor bravur.
Jag vill inte hävda att Brandon Cronenberg gjort en David Cronenberg-film, att den lika gärna kunde ha varit del av hans fars filmografi. Jag vill snarare påstå att han förvaltar ett arv, spinner vidare på det som kännetecknade namnet Cronenberg under ett par decennier på 1900-talet, och det är enbart något positivt. Antiviral är en intrikat berättelse med precis lagom mycket blod och äckel, välskriven och välspelad, urbra debutfilm.
Jag har inte svårt att föreställa mig Antiviral som ett gammalt bortglömt manus David Cronenberg skrev på 70-talet, men som aldrig blev filmat. Filmen handlar om kändiskult med droger som tematisk liknelse. Det är en snarligen framtida värld där människor injicerar kändisars sjukdomar i sina kroppar, för att komma närmre sina idoler. Nu är det ju dock inte så, att det är far Cronenberg som skrivit filmen, utan det har Brandon gjort själv. Att det här är hans första manus är ändå inte märkbart alls, då filmens berättelse och intrig är väldigt genomtänkt och välskriven. Även dialogen verkar han liksom sin far ha en fallenhet för.
En av de stora skillnaderna produktionsmässigt är hur B-filmerna i nutid mer eller mindre ersatts av indiefilmer. Nu vill jag i och för sig inte riktigt kalla David Cronenbergs tidiga filmer för B-filmer, men ändå något åt det hållet. På den tiden var låg budget svårare att dölja, kanske helt enkelt. I Antiviral lämnas inget mer att önska utseendemässigt. Man håller allt väldigt ljust, vitt, sterilt som ett slags genomgående tema. All design känns fulländad och blodet är minst tio gånger tjockare än det orangea vattnet i Frossa (Shivers, David Cronenberg, 1975). Vidare håller Antiviral ihop bättre som thriller än väldigt mycket av det hans far gjort vilket är imponerande av en debutant, men förstås även medför en viss känsla av mallanpassning. Ändå är man ju oftast vid filmtittande sugen på att se nåt som håller en intresserad.
Det bör sägas nåt om skådespelarna också. Flera av dem är sådana som tidigare spelat i David Cronenbergs filmer, vilket gör det ännu enklare att se Antiviral som en sådan, andra är mindre erfarna men så gott som alla spelar bra. Caleb Landry Jones som gör huvudrollen bär ändå på nåt sätt hela filmen, han gör sitt jobb övertygande och med stor bravur.
Jag vill inte hävda att Brandon Cronenberg gjort en David Cronenberg-film, att den lika gärna kunde ha varit del av hans fars filmografi. Jag vill snarare påstå att han förvaltar ett arv, spinner vidare på det som kännetecknade namnet Cronenberg under ett par decennier på 1900-talet, och det är enbart något positivt. Antiviral är en intrikat berättelse med precis lagom mycket blod och äckel, välskriven och välspelad, urbra debutfilm.
fredag 3 maj 2013
Topp5(10)-fredag #35: Sammanfattning av april
Dags för en ny månadssammanfattning, såhär när april nått sitt slut och den efterlängtade våren till synes är här för att stanna. Jag har sett väldigt många bra filmer i april, de som redan omnämnts kommer inte med på listan, helt i vanlig ordning. Dessa är följande: Dödsmatchen, Miss Kicki, Äta sova dö, Oblivion och M. Butterfly. Ändå känner jag att jag hade kunnat lista tio favoriter från senaste månaden OCH INGEN KAN HINDRA MIG så idag tar jag mig friheten att göra så. Var så goda.
10. Clerks (Kevin Smith, 1994)
Rapp dialog och allt som oftast skojig, väldigt imponerande film i förhållande till sin budget och känns mer tidstypiskt amerikanskt nittiotal än vad något annat kan göra för mig.
9. The Beach (Danny Boyle, 2000)
The Beach får mig nästan att vilja åka till östasien och bada. Detta är en oerhört stark bedrift, för det finns verkligen mycket få resmål som lockar mig lika lite som det, men så vackra som miljöerna görs i The Beach är det svårt att värja sig. Sanslöst bra soundtrack också, förresten.
8. Play (Ruben Östlund, 2011)
Få svenska filmer har någonsin väckt lika mycket känslor och åsikter som Play. Som filmhantverk är den näst intill fulländad, innehållet är klart mer problematiskt. Dock ska det ju sägas att det är just det som är tanken, förstås. Jag tror helt enkelt att man måste se den för att kunna bilda sin uppfattning (så klart), för att se om man själv ser förövarna som förtryckare eller förtryckta, et cetera.
7. Heights (Chris Terrio, 2005)
En sån där pärla som jag älskar att råka plocka ut ur filmhyllan, köpt på chans i nån reaback och osedd sen dess. Heights tillhörde väl inte de allra starkaste sådana filmerna jag råkat slumpkolla, och förälskat mig i, men den förtjänar sannerligen att kännas till. Samt att ses, väldigt fint och opretentiöst drama.
6. The Social Network (David Fincher, 2010)
Ja då var det den där facebookfilmen ja. Jag har sedan den kom känt ett genuint ointresse gentemot filmen, jag har inte kunnat förstå vad som skulle kunna vara kul med den. Det skulle förstås visa sig vara felaktigt, för den var ju finfin. Berättartekniskt sett utmärkt, vilket var vad som fångade mig. Då åsyftar jag inte tillbakablicksupplägget, som hade kunnat skippas, utan tempot och intrigerna. Väldigt bra då.
- Här börjar det bli lite löjligt bra nästan, följande fem filmer var smått fantastiska allihop och kan knappt rangordnas, men man får väl göra så gott det går.
5. Ghost World (Terry Zwigoff, 2001)
En film att känna igen sig i, vi på något sätt tenderat att sticka ut ur sammanhang där alla andra framstår som naturbegåvningar, och varit nöjda med den rollen. Väldigt udda berättelse som har både värme och humor, svärta och själ. Extremt positiv överraskning!
4. The Machinist (Brad Anderson, 2004)
Det jag framför allt annat uppskattade med The Machinist var hur den inte försökte lura tittaren. Jag tycker att många andra filmer med liknande twister lätt går i fällan att de inte vill göra sin twist för uppenbar, och därför döljer den nästan helt. När slutet sen kommer så är det helt utan förvarning, och som tittare känner man sig grundlurad. I vissa fall funkar det förvisso väldigt bra, men i flera har jag funnit det irriterande. I The Machinist döljer man inget, ens egen förvirring ligger på samma nivå som huvudpersonens. Det älskar jag den för.
3. Fåglarna (The Birds, Alfred Hitchcock, 1963)
Har jag inte sett den innan? Nej, faktiskt inte. Men visst var den väl just så bra som man kunde tänka sig. Allt är oerhört välgjort i minsta detalj, fågelscenerna må vara väldigt obehagliga, men spänningen runt omkring går inte heller av för hackor. Stort!
2. Metropolitan (Whit Stillman, 1990)
Jag gillar ju filmer som handlar om det sociala spelet som människor antingen glatt väljer att delta i, eller ofrivilligt finner sig i för att få vara del av ett sammanhang. När det handlar om hur normer och konventioner styr människor istället för tvärtom. Metropolitan är ett prima exempel med en av de mest välskrivna dialogerna i mitt filmminne.
1. Vägen (The Road, John Hillcoat, 2009)
Ja folk har väl gått in i långvariga depressioner för mindre. Jag blev väldigt gripen av Vägen, nästan kusligt gripen. Den där fascinationen man ju har för postapokalyps, där man vill vara en del av världen, man vill liksom leva Fallout-livet, den sken igenom även här. Det saknas helt ljuspunkter (förutom en enstaka coca cola-burk), vägen som vandras är från början till slut becksvart, men fascinationen kvarstår. Någonting i mig ser ändå denna förfallna verklighet, där människor äter av varandra för att överleva, som något att föredra framför eländet som är nutiden. Även om detta såklart är dårskap, och det slutgiltiga valet givetvis skulle falla på detta höghus i Huddinge där jag nu befinner mig, kan jag inte låta bli att finna fascinationen i sig fascinerande. Vägen väcker så mycket känslor på så många nivåer.
10. Clerks (Kevin Smith, 1994)
Rapp dialog och allt som oftast skojig, väldigt imponerande film i förhållande till sin budget och känns mer tidstypiskt amerikanskt nittiotal än vad något annat kan göra för mig.
9. The Beach (Danny Boyle, 2000)
The Beach får mig nästan att vilja åka till östasien och bada. Detta är en oerhört stark bedrift, för det finns verkligen mycket få resmål som lockar mig lika lite som det, men så vackra som miljöerna görs i The Beach är det svårt att värja sig. Sanslöst bra soundtrack också, förresten.
8. Play (Ruben Östlund, 2011)
Få svenska filmer har någonsin väckt lika mycket känslor och åsikter som Play. Som filmhantverk är den näst intill fulländad, innehållet är klart mer problematiskt. Dock ska det ju sägas att det är just det som är tanken, förstås. Jag tror helt enkelt att man måste se den för att kunna bilda sin uppfattning (så klart), för att se om man själv ser förövarna som förtryckare eller förtryckta, et cetera.
7. Heights (Chris Terrio, 2005)
En sån där pärla som jag älskar att råka plocka ut ur filmhyllan, köpt på chans i nån reaback och osedd sen dess. Heights tillhörde väl inte de allra starkaste sådana filmerna jag råkat slumpkolla, och förälskat mig i, men den förtjänar sannerligen att kännas till. Samt att ses, väldigt fint och opretentiöst drama.
6. The Social Network (David Fincher, 2010)
Ja då var det den där facebookfilmen ja. Jag har sedan den kom känt ett genuint ointresse gentemot filmen, jag har inte kunnat förstå vad som skulle kunna vara kul med den. Det skulle förstås visa sig vara felaktigt, för den var ju finfin. Berättartekniskt sett utmärkt, vilket var vad som fångade mig. Då åsyftar jag inte tillbakablicksupplägget, som hade kunnat skippas, utan tempot och intrigerna. Väldigt bra då.
- Här börjar det bli lite löjligt bra nästan, följande fem filmer var smått fantastiska allihop och kan knappt rangordnas, men man får väl göra så gott det går.
5. Ghost World (Terry Zwigoff, 2001)
En film att känna igen sig i, vi på något sätt tenderat att sticka ut ur sammanhang där alla andra framstår som naturbegåvningar, och varit nöjda med den rollen. Väldigt udda berättelse som har både värme och humor, svärta och själ. Extremt positiv överraskning!
4. The Machinist (Brad Anderson, 2004)
Det jag framför allt annat uppskattade med The Machinist var hur den inte försökte lura tittaren. Jag tycker att många andra filmer med liknande twister lätt går i fällan att de inte vill göra sin twist för uppenbar, och därför döljer den nästan helt. När slutet sen kommer så är det helt utan förvarning, och som tittare känner man sig grundlurad. I vissa fall funkar det förvisso väldigt bra, men i flera har jag funnit det irriterande. I The Machinist döljer man inget, ens egen förvirring ligger på samma nivå som huvudpersonens. Det älskar jag den för.
3. Fåglarna (The Birds, Alfred Hitchcock, 1963)
Har jag inte sett den innan? Nej, faktiskt inte. Men visst var den väl just så bra som man kunde tänka sig. Allt är oerhört välgjort i minsta detalj, fågelscenerna må vara väldigt obehagliga, men spänningen runt omkring går inte heller av för hackor. Stort!
2. Metropolitan (Whit Stillman, 1990)
Jag gillar ju filmer som handlar om det sociala spelet som människor antingen glatt väljer att delta i, eller ofrivilligt finner sig i för att få vara del av ett sammanhang. När det handlar om hur normer och konventioner styr människor istället för tvärtom. Metropolitan är ett prima exempel med en av de mest välskrivna dialogerna i mitt filmminne.
1. Vägen (The Road, John Hillcoat, 2009)
torsdag 2 maj 2013
Filmreflektion: A Little Bit Behind
Det var bara härom veckan som jag tipsade om fem bra kortfilmer, hade jag sett då vad jag har nu, så hade listan kanske sett annorlunda ut. Den australiska sjuminutersfilmen A Little Bit Behind (Paul Slater, 2011) är en mokumentär skildring av tidsresenären Steve Palmer, som råkat hamna fel i tiden, helt enkelt. Det refereras till Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985) som en dokumentärfilm och allt är uppenbarligen ganska festligt. Vissa delar är bättre än andra, men lägstanivån är hög. Idén är toppensmart, filmen är väldigt rolig och bra gjord, jag faller pladask för sånt här, innovativt användande av ett så beprövat koncept som tidsresan. Jag lämnar det så därhän, och låter er alla se filmen själva, och gör det för all del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)