När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.
I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.
Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.
Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar