Man kan ju tänka sig att jag borde vara avskräckt nu. I höstas påbörjade jag projektet att se igenom Masters of Horror och Masters of Science Fiction. Med ett totalt genomsnittsbetyg på knappt 2.3 kan det inte sägas vara vidare bra. Men jag kan inte riktigt låta bli, även om det är allt från fantasilösa spökhistorier till riktiga våldsföranden på fina förlagor tilltalar det mig. Det är väl i och för sig de alldeles för få ljusglimtarna som gör det värt tiden, för ibland uppnås potentialen. Och det är potentialen som får mig att fortsätta se.
Antologier som dessa är nämligen ett optimalt berättarformat. På mellan fyrtio minuter och en knapp timme ryms allt man kan begära, inte av en berättelse, men av ett koncepts presentation. Därför lämpar det sig perfekt inte minst för just skräck, science fiction och mysterier. Hitchcock visade i Hitchcock Presents att det fungerade väl, en snabb setup övergår i utredning och till slut upplösning. Allt överflödigt tvingas åt sidan och man uppnår något slags genreessens. Skräcken fungerar just likadant, varesig det handlar om övernaturliga andeväsen, monster eller psykopater. Ännu bättre avsett är formatet för science fiction. Som bekant gör sig science fiction nästan bäst i novellformat genom en detaljerad presentation av ett koncept där något slags embryo till intrig bakas in, för att följas av en snabb och effektiv vändning eller slutkläm.
Problemet med i inledningen nämnda serier är att de inte mer än i undantagsfall tar tillvara på formatet, de anpassar sig inte till det. Jag ser det vänligt men bestämt som deras misslyckande, och definitivt inte formatets. Därför håller jag hoppen höga inför de antologier jag ämnar ta mig an härnäst, även om jag skulle bli tvungen att se tio dåliga avsnitt för varje bra.
Och just det, jag har nyligen påbörjat Kieslowskis Dekalogen, den tillhör knappast någon av de genrer jag förespråkade, men anpassar sig alldeles ypperligt till formatet. Det är ganska så magnifikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar