Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #3

Del tre i närläsningen av Tidsmaskinen. Föregående delar finns här.

Morlockerna som de Andra i George Pal

”So this was the destiny of the Eloi. They were being bred by the morlocks, who had degenerated into the lowest form of human life – cannibalism.”¹

George Pal gör i sin filmatisering en annan läsning gällande. Genom att göra eloanerna engelsktalande och till växten lika stora som gemene man förmänskligas de och banden mellan dem och Tidfararen stärks. De har fortfarande sina olikheter i sina respektive kulturer, men befinner sig i utgångsläget ett stort steg närmre varandra än i Wells roman. De känslomässiga spänningar som uppstår mellan Tidfararen och Weena framstår fullt naturliga, när Weena portätteras av en kvinna som efter den samtida människans normer uppfattas som attraktiv. Kärlekshistorien ter sig mer konventionell än när den i romanen snarare gestaltas genom beundran, nyfikenhet och en trygghetskänsla hos lilla Weena, som i sin tur väcker en pliktkänsla för ansvarstagande och beskyddande hos Tidfararen. Weena blir ett okomplicerat kärleksobjekt snarare än den förvisso moderat, men ändå i viss mån komplexa dottersfigur hon representerar i förlagan.

Istället står den underjordiska monstermänniskoarten morlockerna för den tydliga rollen som ”de Andra”. Morlockerna lever under marken och har tagit kontroll över eloanerna genom att ställa dem i direkt beroendeposition till sig. De odlar maten som eloanerna lever av, de syr kläderna som eloanerna klär sig i, men med det onda uppsåtet att om nätterna jaga, döda och äta dem. Liksom eloanerna har de aldrig sett eld, men istället för att väcka nyfikenhet blir de livrädda för Tidfararens märkliga konster som tändstickorna innebär. Man kan säga att det är som om mänskligheten som vi känner den i dag, i framtiden utvecklats till ett slags Jekyll/Hyde-scenario där eloanerna representerar det goda och morlockerna det onda. Detta möjliggör mycket väl ett applicerande av Tofighians motsatspar på eloanerna kontra morlockerna istället för som tidigare Tidfararen kontra eloanerna. Medan eloanerna har mer likheter med dagens människa är morlockerna bokstavligen submänniskor i och med att de lever under jorden, och även djuriska i sin framställning då de mer liknar håriga apor än hur vi är vana att se människor. Medan eloanerna lever på den odlade frukten så är morlockerna barbariska kannibaler – vilket refereras till som den lägsta formen av människoskap.²

Man avviker från normen i framställningen av ”de Andra” så till vida att morlockerna i ett par av motsatsfallen är i den dominanta positionen, vanligen tillskriven subjektet i sammanhanget. Morlockerna är mer utvecklade vad gäller industrier och rationellt tänkande, vilket sätter dem i en överlägsenhet gentemot eloanernas tydliga underlägsenhet. Vad som gör att rollen som ”de Andra” likväl definieras i morlockerna anser jag vara ändamålet med dessa industrier och överlägsenheten, i och med att dessa positioneringar i första hand bidrar till att verka för deras kannibalism, befästs motsättningarna mellan de två människoraserna tydligare. Deras rationella sinnen gör deras djuriska beteende mer möjligt.

1 Pal, 1:17:13

2 Ibid.