Tom Tykwers sympatiska mördare och det oundvikliga ödet

De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.

Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.

Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.

Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.

I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.

Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).

Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.

Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.

Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.

Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.

Topp5-fredag #41: 10-talets politiska pop

Mikael Wiehe ska ha gjort det ganska korkade uttalandet att det inte är någon mer än typ han och nån enstaka mer som gör politisk musik nuförtiden. Han har aldrig hört talas om hiphop tror jag, eller de punkrörelser som ännu är i liv. Vidare har den politiska populärmusiken ändrat form, och präglas kanske snarare av politiska ställningstaganden än explicit uttalade texter. Många kvinnliga popmusiker jobbar på detta sätt, genom att vara just kvinnor och göra pop blir det ett ställningstagande i sig att lyssna på deras musik.

Men sen finns fortfarande politiskt musicerande farbröder, dessa får en lista i dag.

5. Magnus Ekelund & Stålet - Utan er

Magnus Ekelunds låtar är oftast inte politiskt explicita i sitt språk. Men det behövs inte heller. Det finns ett underliggande politiskt patos som inte går att ta miste på. Jag har även sett Ekelund spela och sjunga den sovjetiska nationalsången på scen under sina spelningar, så nånting finns nog där.

4. Parker Lewis - Över kilsbergen

Parker Lewis gör kanske snarare socialrealistisk än politiskt kritisk musik, men å andra sidan är väl sällan något så politiskt aspirerande som just de socialrealistiska skildringarna. Över kilsbergen är ett prima exempel på det.

3. Mattias Alkberg - Skända flaggan

Alkberg har alltid gjort politisk musik, nu senast med sin skiva Mattias Alkbergs Begravning. Det är en stark kritik främst mot kungahuset, både rolig och relevant.

2. Love Antell - Gatorna tillhör oss

I rakt nedåtgående led från 70-talets politiska musikscen kommer förstås Florence Valentin och då i synnerhet Love Antell. Det finns människor som menar att det politiska bara skulle vara en chimär, en påklistrad fasad för att göra en grej av sig själv. Personligen har jag dock väldigt svårt att inte se Antells texter och uttryck som något rakt igenom genuint och äkta.

1. Peter Morén - Vinstintressen

I Vinstintressen är Peter Morén mer konkret än vad Wiehe någonsin har varit i sitt låtskrivande. Låten talar rakt igenom för sig själv. Det är en stor sorg att allt alltid handlar om vinstintressen. Usch.

Lyssna.

Framtiden var här: samtida samhällskritik i framtida dystopier

Framtiden var här behandlar ett urval av framtida science fiction-dystopier och analyserar dem utifrån premissen att deras samhällskritik är fast förankrad i den samtid de skapades. Efter en inledande text om utopier kontra dystopier där begreppen benas ut och ges definitioner, följer några stycken om vad som händer när framtiden och dystopin möts i science fiction-filmens medium.

I uppsatsens närläsningar introduceras läsaren till tre stycken filmer på området som valts ut på grund av sitt geografiska ursprung och historiska värde. Fallstudierna i sig djupdyker i filmernas teman och symbolik för att söka efter allegorier för verkligheten, och kopplingar till den värld de uppstod ifrån. Exempel ges på olika möjliga läsningar av gällande film och inte sällan ställs de mot varandra för att visa på filmtextens flera bottnar och tolkningsbara mångfald.

Slutligen följer en sammanfattning av de argument som presenterats i analysdelen samt en avslutande diskussion som fastslår den framtida science fiction-dystopins roll i det politiska debattklimatet. Och var framtiden verkligen här?

Istället för att posta ett blogginlägg på över 50 000 tecken bifogar jag essän i PDF-format. Mycket nöje!

Filmreflektion: Stoker

Första gången jag såg Mia Wasikowska i en film borde ha varit i Restless (Gus Van Sant, 2011), den där filmen om två människor som möts på begravningar. Alltså inte Harold å Maude (Hal Ashby, 1971) men typ nästan. Inte helt långt ifrån i alla fall, vissa kallar det väl rent av för en skamlös kopia (men de är förstås ute på rejält tunn is då). Nu var det i alla fall dags igen för Wasikowska att göra en remake som inte är en remake men i viss mån kan man mycket väl tro att det är en remake, nämligen i Stoker (Chan-wook Park, 2013). Den här gången är det Hitchcock och i synnerhet Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, Hitchock, 1943) som står för influenserna. I mitt tycke utgör dock Stoker inte bara en innovativ uppdatering utan även en bättre film än sin föregångare. Där Skuggan av ett tvivel har ett par vitala brister är Stoker felfri, vilket förstås delvis beror på att sjuttio år har passerat, och vissa värderingar från den tiden känns ofräscha.

Likheterna mellan filmerna i fråga är relativt påtagliga, från att karaktärer delar namn på ett uppenbart refererande vis, till klockor med samma melodispel, utöver vissa teman som jag inte vill avslöja. Men med det sagt är inte heller Stoker på något sätt en kopia så mycket som en allt-annat-än-subtil hyllning till en genremästares mästerverk.

Styrkorna i Stoker ligger faktiskt snarare i det som inte alls delas med nämnda Hitchcock-film. Kamerasvep, fantastisk klippning i övergångar mellan scener, och det minimalistiska berättandet. Det är tveksamt om det över huvud taget yttras ett ord som inte bär inverkan på berättelsen, dialog hålls alltid sekundär bakom blickutbyten och talande kameror. En annan av filmens största styrkor är dess ogenomträngliga atmosfär, en atmosfär så tjock att filmen stundtals känns som en helt annan värld. Samtidigt spelas alla filmens roller så väl att det aldrig råder något tvivel om att det är människor det handlar om, om än inte de allra vanligaste av människor. Istället bidrar atmosfären till att ge filmen en egen identitet, tillsammans med skådespelarprestationerna gör det filmen väldigt unik, oförglömlig.

Topp5-fredag #40: Elliott Smith i filmerna

De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.

I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.

(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)

Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.

5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)

Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.

4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)

Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.

3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)

Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.

2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.

1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)

Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.

Det lilla i det stora: Tinker Tailor Soldier Spy

Jag såg om Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011) igår. När jag nu redan var bekant med berättelsen från början gav det mig möjlighet att lägga märke till fler detaljer. De flesta av de detaljer jag kommer ta upp kanske jag redan hade sett, i och för sig, men det gör dem inte sämre. För visst är det så att Tinker Tailor Soldier Spy är en exceptionellt välskriven film, med ett foto som överträffar det allra mesta, men nyckeln för mig till varför den faktiskt är så fantastiskt bra ligger i mindre detaljer och enstaka scener.

Jussi Björling
Det allra första sker redan i öppningsscenen, när Prideaux besöker Control i hans lägenhet. Control öppnar dörren och man hör Jussi Björlings rika tenor spelas i svagt i bakgrunden, "Sveeerige!" tjuter han. Fantastisk detalj.

Bert-referensen
När Prideaux åkt till Budapest, strax innan han blir skjuten ljuder ett violinstycke. Det är Edward Elgars Salut d'Amour som spelas. De flesta kanske inte lägger märke till denna detalj, men när jag såg den på bio möttes mina och min vän Eriks ögon i samförstånd när vi såg det briljanta i valet av stycke. Det är nämligen på så vis att Salut d'Amour även används i ett tidigare Alfredson-sammanhang som ligger oss väldigt varmt om hjärtat, Bert (SVT, 1994). Om man som jag sett Bert fler gånger än man kan räkna till är en självrefererande detalj som denna förstås väldigt rolig.

Smileys glasögon
Det är ett så smart grepp, att låta Smileys glasögonmodell visa när i tiden respektive scener utspelar sig. Inte mer med det.

John le Carrés gästspel
I en av filmens festscener brister festdeltagarna ut i den Sovjetiska nationalsången. Detta i sig är smått bisarrt när anföranden av sången bär tomtedräkt och ansiktsmask föreställande Lenin, och ännu mer av att den första gästen att resa sig och sjunga med är John le Carré själv.

Julio Iglesias
Julio Iglesias gränslöst utmärkta tolkning av La mer spelas under filmens sista fyra minuter, och gör dem till fyra av mina favoritminuter i filmhistorien. Detta musikval, av Tomas Alfredson, är kanske det allra bästa med hela filmen.

Vidare finns det en hel del narrativa detaljer som jag också älskar, men inte går in på för att det skulle bli alldeles för mycket. Bra så.

Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.