Första gången jag såg Mia Wasikowska i en film borde ha varit i Restless (Gus Van Sant, 2011), den där filmen om två människor som möts på begravningar. Alltså inte Harold å Maude (Hal Ashby, 1971) men typ nästan. Inte helt långt ifrån i alla fall, vissa kallar det väl rent av för en skamlös kopia (men de är förstås ute på rejält tunn is då). Nu var det i alla fall dags igen för Wasikowska att göra en remake som inte är en remake men i viss mån kan man mycket väl tro att det är en remake, nämligen i Stoker (Chan-wook Park, 2013). Den här gången är det Hitchcock och i synnerhet Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, Hitchock, 1943) som står för influenserna. I mitt tycke utgör dock Stoker inte bara en innovativ uppdatering utan även en bättre film än sin föregångare. Där Skuggan av ett tvivel har ett par vitala brister är Stoker felfri, vilket förstås delvis beror på att sjuttio år har passerat, och vissa värderingar från den tiden känns ofräscha.
Likheterna mellan filmerna i fråga är relativt påtagliga, från att karaktärer delar namn på ett uppenbart refererande vis, till klockor med samma melodispel, utöver vissa teman som jag inte vill avslöja. Men med det sagt är inte heller Stoker på något sätt en kopia så mycket som en allt-annat-än-subtil hyllning till en genremästares mästerverk.
Styrkorna i Stoker ligger faktiskt snarare i det som inte alls delas med nämnda Hitchcock-film. Kamerasvep, fantastisk klippning i övergångar mellan scener, och det minimalistiska berättandet. Det är tveksamt om det över huvud taget yttras ett ord som inte bär inverkan på berättelsen, dialog hålls alltid sekundär bakom blickutbyten och talande kameror. En annan av filmens största styrkor är dess ogenomträngliga atmosfär, en atmosfär så tjock att filmen stundtals känns som en helt annan värld. Samtidigt spelas alla filmens roller så väl att det aldrig råder något tvivel om att det är människor det handlar om, om än inte de allra vanligaste av människor. Istället bidrar atmosfären till att ge filmen en egen identitet, tillsammans med skådespelarprestationerna gör det filmen väldigt unik, oförglömlig.
Visar inlägg med etikett Harold å Maude. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Harold å Maude. Visa alla inlägg
söndag 9 juni 2013
fredag 1 mars 2013
Topp5-fredag #26: Sammanfattning av februari
En till månad har passerat, men vad som känns som ovanligt många fina filmstunder. Några av dem har jag skrivit om efter hand som jag sett dem, vilket diskvalificerar dem från listan. Dessa rekommenderas dock väldigt varmt och består av följande. Nairobi Half Life, Röjar-Ralf, Det magiska ljuset, Peer Gynt, Robot and Frank, Promised Land samt Margot at the Wedding. Bland övriga har det också varit väldigt hård konkurrens och flertalet toppenfilmer har fått sållas bort, vilket gör alla filmer på listan mycket sevärda. Så se dem!
5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)
Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.
4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)
Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).
3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)
Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.
2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.
1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)
Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.
5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)
Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.
4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)
Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).
3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)
Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.
2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.
1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)
Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)