De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.
I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.
(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)
Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.
5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)
Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.
4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)
Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.
3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)
Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.
2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)
Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.
1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)
Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.
Visar inlägg med etikett Jason Reitman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jason Reitman. Visa alla inlägg
fredag 7 juni 2013
lördag 15 december 2012
Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower
Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.
The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.
Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.
Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.
I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.
Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.
Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.
The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.
Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.
Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.
Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.
Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)