Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.

Topp5-fredag #14: Fars filmhylla

Som sagt befinner jag mig alltså för närvarande i det hus där jag genomled mina tonår och det medför förstås per automatik att en del minnen sitter i väggarna. Bland annat i min fars filmhylla. Många gånger har jag gått dit och tagit ut en dvd utan att riktigt veta vad jag har att vänta, för att bli väldigt positivt överraskad av vad jag sen fått se. Utöver de fem filmerna jag här kommer nämna så utesluter jag några stycken som jag inte riktigt associerar till denna filmhylla trots att det var därigenom jag en gång såg dem för första gången.

5. I Heart Huckabees (David O. Russell, 2004)

En del verkar inte gilla den här filmen. Men det gör jag. Inte så mycket märkvärdig men alldeles dugligt rolig och med en mycket fin skådespelarensemble. Det räcker så!

4. Sideways (Alexander Payne, 2004)

Tvärtemot föregående film så älskar alla Sideways, fast inte jag. Eller, ibland gör jag inte det. Miles och Jack är såna jubelåsnor på ett jobbigt sätt att jag inte borde gilla den. Miles är världens största supertönt (som man förvisso kan identifiera sig med) och Jack gestaltar höjden av moraliskt förfall, personifierat. Men ändå kan jag omöjligtvis ducka för att det är en ganska förtjusande film.

3. Drömtjejen (Weird Science, John Hughes, 1985)

Jag tror att detta var den fjärde eller kanske rent av femte John Hughes-filmen jag såg, med andra ord borde den inte ha någon större betydelse. Å andra sidan var det när jag såg Drömtjejen som jag passerade gränsen för att ha sett hälften av Hughes regisserade filmografi, och den markerar på något sätt det datum då jag till fullo med rätta kunde utnämna Hughes till en favoritregissör (som så många andra män gjort femton år tidigare), gilla honom på Facebook och annat sånt där relevant. Innan var Breakfast Club (The Breakfast Club, John Hughes, 1985) ett ensamt mästerverk, i och med Drömtjejen blev John Hughes mästaren.

2. Blåsningen (The Sting, George Roy Hill, 1973)

Det slår mig att jga måste se om Blåsningen snarast möjligt då det gått allt för många år. Saker jag minns att jag älskar är den härliga matinékänslan, Scott Joplin-musiken och hur välskriven den är. Eller, hur välskriven den är tänkte jag förmodligen inte på i mina yngre tonår, men jag minns den som att den grundlurade även mig. Det kommer den säkert göra igen, när den får chansen.

1. All or Nothing (Mike Leigh, 2002)

Detta minns jag var en av de sista filmerna jag plockade ur filmhyllan. Jag hade sett det mesta andra, med undantag för några kalkoner som jag inte under några omständigheter ville slösa min tid på (men som min far av okänd anledning ändå fått för sig att införskaffa till hyllan). Den såg inte särskilt rolig ut och jag visste ingenting om vad det var för någonting när jag satte skivan i dvd-spelaren. Men det skall sägas att denna film förändrade mitt sätt att se. Jag känner en stor skam inför mig själv över att jag ännu inte tagit mig för att se fler Mike Leigh-filmer, då den totalt oromantiserat vardagligt socialrealism som denna brittiska tristess förmedlar var bland det mest berörande jag någonsin sett. Onekligen en milstolpe i min personliga filmhistoria.