Mitt förra (och tillika första) inlägg hanterade ett par gamla trickfilmer från förra sekelskiftet som, om man ser med moderna ögon, blir mindre imponerade. Då gjorde jag gällande att det handlar om att se det stora i det lilla. Att sådant var möjligt för över hundra år sen, så tidigt i filmmediets historia är för mig väldigt häpnadsväckande. I vissa fall får man ta en motsatt ingång för att få ut mesta möjliga av någonting. I detta fall en film, där det för mig handlar mycket om att istället se det lilla i det stora. Filmen det rör sig om är ingen annan är Die Hard (John McTiernan, 1988).
När man ser Die Hard ligger det nära till hands att bara se den som ett slött men ack så underhållande actionpaket fyllt av såväl terrorister och vapen som en kokainstinn julfest och smått obligatoriska helikoptrar. Ja, så kan man göra, absolut, personligen är jag ute efter mer i film. Det finns i Die Hard en väldigt stor detaljrikedom som man, eller åtminstone inte jag förväntar mig från en film, som till ytan inte gör väsen av sig som sådan. Av dessa detaljer har jag valt ut en handfull att älska och som berikar ens upplevelse av filmen.
Till att börja med har vi musikvalen i filmen. Michael Kamen och John McTiernan jobbade mycket tematiskt med musiken både i bakgrundsmusiken och den rent diegetiska sådana. Smartast använd tordes vara Beethovens An die Freude som i sin vanliga gestaltning används som ett slags ledmotiv för terroristgruppen, och vid ett tillfälle används i en mollversion för att spegla stämningen i rådande filmscen. Även Singin' in the Rain används återkommande, vilket enligt McTiernan är något av en hyllning till A Clockwork Orange (Stanley Kubrick, 1971) då både Singin' in the Rain såväl som An die Freude förekommer även i den. Let it Snow! Let it Snow! Let it Snow! får också stort utrymme och bygger förstås på filmens jultema utöver att den blir lite ett tema till polisen Al Powell.
Vidare gillar jag tänket med en tydlig dubbelintrig, för att inte rent av säga dubbla dubbelintriger. Den uppenbara är förstås det som berättas rakt ut, John McClane har relationsproblem med sin fru och familj (ena intrigen), och när de ska försöka lösa dem dyker en grupp terrorister upp i byggnaden (andra intrigen). För att kunna lösa den första intrigen måste den andra först nå ett slut. Den andra läsningen man kan tänkas göra är den ytliga kontra djupa. Till synes handlar filmen om en affärsbyggnad som blir invaderad av terrorister vilket John McClane måste göra något åt, medan man skulle kunna argumentera för att filmen i själva verket handlar om en man som måste komma över sina patriarkala föreställningar om att kvinnors inträde till högt uppsatta poster i arbetslivet på något sätt skulle förvanskliga, och hota mannens maskulinitet. Eller så kanske den bara handlar om en julfest som gick snett.
Slutligen vill jag ta upp den post-klassiska aspekten av filmen, som förgyller ytterligare. Det här med dubbelintriger och återkommande musikaliska teman hör den klassiska hollywoodfilmen till. Utöver dessa finns flertalet andra exempel på just klassicism genom självreferenser och återkopplingar. Vad som kanske gör Die Hard till ett typexempel för post-klassicism inom film är hur medveten den är om sig själv som klassisk film. I all denna medvetenhet ryms lekar med genrekonventioner, karaktärsnamn och diverse ironier, dubbleringar och andra detaljer i karaktärers repliker. Även rolexklockan, familjefotot på Hollys kontor, jultomten, kokain och barfotafenomenet är exempel på saker som planteras i filmen för att senare få en större och viktigare, eller för den delen helt annorlunda betydelse.
Alla dessa småsaker och detaljer berikar Die Hard något ofantligt mycket och gör den till något utöver det vanliga, i sin genre. Att ungefär hälften av all tematik, karaktärer och handling är densamma som den i Dödligt vapen (Lethal Weapon, Richard Donner, 1987) är en annan historia, som får avhandlas vid ett annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar