Det stora i det lilla: Méliès och hans huvuden

Georges Méliès är förstås mest känd för den underbara Resan till månen (Le Voyage dans la lune, 1902) och ett par liknande efterföljande spektakel. Senaste veckan har jag dock hittat en till sida av hans trickfilmande som hänförde mig lite utöver det vanliga.

I två filmer varav den första 1898 och den andra tre år senare, experimenterar han med sitt eget huvud på ett väldigt fascinerande sätt. Un homme de têtes (1898), vilket i svensk översättning blir ungefär "En huvudens man" plockar han av sitt huvud för att låta ett nytt dyka upp mellan hans axlar, som från ingenstans, inte mindre än fyra gånger för att sen plocka fram banjon och spela tillsammans med dem. Vad han tar sig till när ett par av huvudena inte sjunger så fagert som han önskat, kan och bör ses med egna ögon här...

Samma tema återkom som sagt i L'homme à la tête en caoutchouc (1901) (Mannen med gummihuvud) då han har en gummiversion av sitt eget huvud fastmonterat på ett bord. En uppblåsningsmekanism kopplas in och plötsligt kan gummihuvudet fyllas med luft och bli enormt. Det är dråpligt förstås, när assistenten efter Méliès påmaningar pumpar i för mycket med följden att huvudet exploderar, varpå Méliès blir fly förbannad.

Med dagens teknik vore förstås inte de här filmerna särskilt imponerande, men man får se det stora i det lilla. Illusionen som Méliès ändå lyckades skapa när filmkonsten bara var ett fåtal år gammal, och det faktum att han inte hann mer än att få kameran i handen innan han var tvungen att börja trickfilma och experimentera. Synnerligen fantastiskt.