Jag fortsätter nedräkningen till julen med mer fri kultur.
Förr i tiden ansågs nostalgi vara en mental sjukdom, mer eller mindre. Nuförtiden förknippas det nog främst med en bild av det förflutna sett genom ett romantiskt skimmer. Personligen är jag svag för nostalgi. Vissa ser det som ett självändamål att inte vara nostalgiska, själv ser jag inte meningen i det. Jag är svag för nostalgi i alla sammanhang. Vare sig det rör sig om barndomen och 90-talsmiljöer där jag växte upp, eller om det handlar om mina tonår, indiepop, kärlek och min hemstad som plötsligt blivit en annan. Eller för den delen andra människors nostalgi, så som nostalgifilm exempelvis, Sista natten med gänget och såna där. Sen kan jag även hitta något slags fingerad nostalgi när jag läser exempelvis Hjalmar Söderberg, där det Stockholm som målas upp inte har någonting med mitt liv att göra, men som jag ändå betraktar med det nämnda romantiserande nostalgiskimret. Kanske genom Söderbergs ögon då.
Hur som helst, filmen Staden i mitt hjärta gjordes av Anders Wahlgren 1992 och handlar om Stockholm och den förändring som skedde när Klarakvarteren revs ner, och hela Norrmalm blev oigenkännligt. Även om filmen är helt ensidig i sin kritik och nästan löjlig i sin extrema nostalgi är det även guld för en nostalgijunkie som jag.
Se den här via SVTs öppna arkiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar