– Första gången
rebellerna spränger Dödsstjärnan befinner sig bara Imperiets
trupper ombord, säger Malin Emilsson. Men när rebellerna spränger
Dödsstjärnan för andra gången, i ”Jedins återkomst”, är den
inte helt återuppbyggd. Alltså borde det finnas inhyrda och
oskyldiga byggnadsarbetare ombord. Man kan diskutera om det är
moraliskt rätt att spränga den.4
I detta citat som
inleder tidigare nämnda kapitel i Strages bok tycker jag att man kan
läsa ut kärnan i vad fandom kommit att handla om, och den logiska
övergången till Twin
Peaks (David Lynch och
Mark Frost, 1990-1991) framkommer. Detta är förvisso bara ett
exempel av många, men ändå ett tydligt och konkret sådant, på
hur ett fiktivt verk engagerar en målgrupp till sådan grad att de
resonerar inte bara kring det som finns med i berättelsen, utan även
vilka omständigheter som råder runt omkring. I detta fall handlar
det om ifall byggarbetarna som bygger Dödsstjärnan förtjänar att
dö för rebellernas goda gärning.
När det kommer
till Twin Peaks tar
Pearson i förbifarten även upp denna serie som just den logiska
följden av 60-talets kultserier, och skriver att den mycket väl kan
tänkas vara producerad med dessa i åtanke.5
Henry Jenkins tar till fullo vara på denna idé och lägger allt
sitt krut på att berätta om alt.tv.twinpeaks, den diskussionsgrupp
som uppstod som en del av Usenet under internets första levnadsår i
och med tv-lanseringen av Twin
Peaks.6
Likt hur Stjärnornas
krig-fantasterna
entusiastiskt diskuterar möjligheter för kollektivavtal för
rymdimperiets anställda läste fans av Twin
Peaks av alla tänkbara
dolda budskap och meningar i varenda tänkbar scen i serien. Ett fan
ska ha uttryckt hur det i det stora hela inte spelar någon roll vem
som egentligen mördade Laura Palmer, utan att pusslet på vägen är
det väsentliga.7
Det omkringliggande funderandet blev till ett självändamål i sig.
En intressant
aspekt med Twin Peaks
är hur dess
kultstatus och arv med råge överlevt serien, och lockar nya tittare
och fans än i dag. Ett exempel kan vara Twin
Peaks Stockholm Festival 2012
som hölls på Södra Teatern som ett tjugoårsjubileum för
långfilmen Twin Peaks:
Fire Walk With Me (David
Lynch, 1992). Utan att själv ha varit där vet jag att min syster,
som ännu inte var född vare sig när serien eller långfilmen först
kom ut, tillsammans med jämnåriga vänner besökte evenemanget
utklädda till karaktärer ur serien för att träffa likasinnade.
Under festivalen hölls en filmvisning där dessa fans fick möjlighet
att se Twin Peaks: Fire
Walk With Me tillsammans
med andra fans på storbild, samt en föreläsning av Robert Engels
som medverkade som manusförfattare till både serien och filmen.
Detta följdes av en fest med en Twin
Peaks-relaterad
konstutställning, en frågesport om serien samt en tävling för
bästa kostym. I egenskap av andrapristagare i den sistnämnda
tävlingen fick min syster diverse priser så som vykort och en
tyglapp för att visa sin tillhörighet till den hemliga gruppen
Bookhouse Boys
som figurerar i serien.
Man kan se det som
att rollen för internet i sammanhanget har förflyttats. Från att
ha varit svåråtkomligt och således exklusivt – och därmed ett
utmärkt attraktivt tillhåll för diskussioner kring serien – har
det i dagens samhälle där varje hem har en bredbandsuppkoppling
förändrats till en distributionskanal för information.
Marknadsföring för Twin
Peaks Stockholm Festival 2012
har i första hand skett genom ett facebookevenemang, där det
lockade nära tusen människor att tacka ja till medverkan. Alltmedan
internet givetvis fortfarande fyller en funktion som
diskussionsforum, är konventet återkommet som de hängivna fansens
slutliga mål.
Vad Twin Peaks
har kommit att betyda för tv-mediet kan till viss del utläsas i
direkta efterföljare. Den kanske främsta och mest uppenbara
hyllningen som gjorts till Twin Peaks av ett fan såväl som
regissör är avsnittet Dual Spires i komedidramaserien Psych
(Steve Franks, 2006-). Det första uppenbara som slår en, innan
avsnittet ens börjat är förstås namnet Dual Spires som i sig är
en tydlig referens, och vad som följer hänvisar på flera nivåer
till Twin Peaks. Från avsnittets början kryllar det av små
detaljer som chokladkaniner, körsbärscola, pajer och bokstaven ”J”,
samtliga med tydliga kopplingar till serien som hyllas. Seriens
ledmotiv har fått en nyinspelning i en långsammare tappning, med
sångpålägg av Julee Cruise som även sjöng temalåten i Twin
Peaks. Efter förtexterna som går i grönt, och utöver den
omgjorda vinjetten ackompanjeras av ett bildspel som till viss del är
kopierat bild för bild från Twin Peaks, följer en Chris
Isaak-låt som blir en referens endast för den som är särdeles
påläst, då Chris Isaak spelade en roll i Twin Peaks: Fire Walk
With Me. Vidare används samma slags jazz genomgående i
avsnittet, både som diegetisk och icke diegetisk musik, helt i
enighet med hur det gjordes i Twin Peaks. Än mer uppenbart
blir allt av det flertal karaktärer som har namn som på ett eller
annat sätt baseras på sitt hyllningsobjekt, exempelvis är offret
Paula Merrals namn ett anagram av Laura Palmer, samt den samling
skådespelare som medverkar i både Twin Peaks och Dual
Spires.
Genom att göra
sitt homage till en sådan rik text, sett just ur ett refererande
perspektiv, blir Dual Spires till en av de mest påkostade och
välgjorda hyllningarna man kan tänka sig. Spåren som Twin Peaks
lämnat efter sig är dock betydligt fler än de öppna hyllningarna.
Huruvida det rör sig om fans till serien som visar sin respekt genom
att låta sig inspireras, eller om det handlar om att fler vill tjäna
pengar på ett beprövat framgångsrikt koncept låter jag dock vara
osagt vare sig försöken lyckats eller ej. I exempelvis Point
Pleasant (John McLaughlin och Marti Noxon, 2005) är likheten
slående när man låter sin såpainfluerade mysterieserie inledas
med att en ung flicka sköljer upp land, eller för den delen i Happy
Town (Josh Appelbaum, Andre Nemec och Scott Rosenberg, 2010) som
även det handlar om hur en småstadsidyll förvandlas till ett
mysteriedrama, när kidnappningar blir frekvent förekommande. Dessa
två exempel kan nog ses som en blandning mellan rena konceptstölder
och hyllningar, båda två helt utan framgång. Desto mer lyckade
serier är exempelvis Veronica Mars (Rob Thomas, 2004-2007)
och Desperate Housewives (Marc Cherry, 2004-2012) som båda
tar till vara på ett arv från Twin Peaks, vare sig det rör
sig om genreinfluenser eller narrativt tematiska likheter. Oavsett
vilket så kan man nog med säkerhet säga att Twin Peaks
bidragit till en viss kvalitetshöjning i många avseenden vad gäller
senare serier, och att detta förmodligen skett genom att skapa en så
stor fanbas både i åskådare och i andra verksamma kollegor.
Vad detta medför i
förlängningen är en ökad interaktivitet och ett större
engagemang från tv-tittare, och för att reda ut vad det ger tv för
roll i vardagen vill jag återkoppla till begreppet ”kvalitets-TV”.
Serier som Twin Peaks, Desperate Housewives, The
Wire (David Simon, 2002-2008) eller Homeland (Gideon Raff,
2011-) som alla faller under ”kvalitets-TV”, samtidigt som de får
trogna fanskaror att diskutera och teoretisera om serierna, gör
tv-tittande till något annat än vad det traditionellt sett har
varit. I och med att nya avsnitt och i synnerhet säsongspremiärer
är lika framemotsedda som en ny blockbusterfilm skapas en myt och
kult runt seriens väsen. Samtidigt som det kan höja tv-mediets
status förflyttas inte sällan själva tittandet från tvn till en
datorskärm, där man kan ha möjlighet att se serien tidigare. Den
andra effekten är att man tenderar att se serierna om och om igen
för att lägga märke till alla detaljer, då vanligtvis genom
dvd-boxar snarare än tv-sända repriser. Tvn som apparat hamnar i
ett gränsland mellan vad som tidigare samlat familjen efter
middagsmålet och biografen. Dess roll som distributionskanal för en
serie marginaliseras, men i egenskap av monitor för en dvd-spelare
möjliggör och förenklar den istället för fans av en serie att i
efterhand se serien tillsammans. Tvn som kulturellt medium blir även
det tudelat med realityserier och underhållningsprogram på ena
sidan, och dessa kvalitativa oftast fiktiva berättelser på andra,
som folk i stor utsträckning tenderar att följa via andra medel.
1 Fredrig
Strage, Fans, (Stockholm:
Natur och Kultur, 2005), 112f.
2 Roberta
Pearson, ”Fandom in the Digital Era”, Popular Communication,
8, 2010, 86.
3 Scott
Harrison, ”Star Trek Protest”, Los Angeles Times, publicerat
25 april 2011,
http://framework.latimes.com/2011/04/25/star-trek-protest/
(kontrollerad 4 dec 2012).
4 Strage,
111.
5 Pearson.
6 Henry
Jenkins, ”Do you enjoy making the rest of us feel stupid?:
alt.tv.twinpeaks, the Trickster Author and Viewer Mastery”, i Full
of Secrets: Critical Approaches to Twin Peaks, red.
David Lavery, (Detroit: Wayne State University Press, 1995), 53.
7 Ibid,
55.
Intressant, indeed! Men det där inledande citatet om byggarbetarna på Dödsstjärnan är ju mer eller mindre direkt lyft från Clerks?
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=dGOVbXF7Iog
Fick även höra det på annat håll, och må så vara, det förändrar ju inte citatet ur Fans (där de förstås inte nämner Clerks).
SvaraRaderaNej, men det förändrar min syn på Fans! Eller fan, jag vet inte. Tänkte bara att rätt ska vara rätt. :)
SvaraRaderaJag tänker att man kanske inte kan begära att Strage ska ha koll på allt, men att just denna Malin som gjorde uttalandet inte ska vara särskilt stolt över det om hon knyckt det från annan källa. Men kul för mig att veta i alla fall!
SvaraRadera