Filmreflektion: Looper

Här om dagen såg jag äntligen Looper (Rian Johnson, 2012). Många verkar ha problem med logiska luckor i filmen. De flesta motiverar det med att tidsresor är overkligt, vilket gör filmen ologisk. Detta är en bisarr ståndpunkt, förutsatt att vederbörande personer inte tycker att all film som snuddar vid något "overkligt" även är ologiskt. Somliga ser det ologiska i hur Joe agerar i filmen, samt att de två olika versionerna av honom har olika stora öron. Öronfrågan får jag hålla med om att man kanske borde ha gjort något åt, men hans handlingar är rakt igenom konsekventa. Jag väljer att inte gå in på dem i detalj då det säkerligen finns människor som är senare än jag med att se denna pärla.

Jag får känslan av att de människor som påstår sig se logiska luckor i berättelsen är personer som inte heller skulle greppa Primer (Shane Carruth, 2004) om de såg den. Det är i så fall fullt förståeligt, då det är en väldigt komplicerad film att hänga med i. Poängen jag vill göra är den att det skulle inte spela någon roll till vilken grad man beskriver den procedur som tidsresandet innebär, att det ändå inte skulle vara giltigt som logiskt. Vad som framför allt särskiljer Looper från andra tidsreseberättelser är hur den helt och hållet undviker den frågan. Därför ser jag ingen anledning till att försöka bena ut och resonera kring hur det funkar i just denna film, det finns viktigare saker i rörelse.

De frågor filmen ställer är av hög relevans. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler innan han kom till makten? Många skulle säga ja. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler när han ännu var ett fromt barn, än så länge helt oformat av sin omvärld och fri från vanvettiga idéer? Kanske inte lika självklart längre. I Looper är frågan central. Följande citat, utan att taget ur sitt sammanhang avslöja för mycket, i slutet av filmen summerar ungefär hela andemeningen. Kanske inte riktigt i klass med Tears in rain-monologen i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), men för egen del kommer det nog att minnas som klassiska filmrader.

"Then I saw it. I saw a mom who would die for her son, a man who would kill for his wife, a boy angry and alone, the bad path laid out in front of him. I saw it, and the path was a circle, round and round. So i changed it."

Looper är helt klart en av mina årsfavoriter, utöver det rent berättande besitter den även stora produktionsmässiga kvaliteter. Fotot är urtjusigt (kul att man känner igen vissa estetiska drag från Brick [Rian Johnson, 2005]) med blå linsöverstrålningar som främsta identitetsskapare, och ljudläggningen genomtänkt och snygg. Emily Blunts karaktär är kanske än mer välspelad än välskriven. Det finns trots allting positivt några småsaker som kanske kan ifrågasättas, någon femma är det liksom knappast tal om, men det känns väldigt befriande att den här typen av kvalitativ och stor science fiction-film med jämna mellanrum dyker upp och tillfredsställer en.

Det skulle förstås gå att skriva spaltmeter om hur man gestaltar tidsresor i förhållande till många av de andra tidsreseverk jag skrivit om den senaste tiden, men eftersom Rian Johnson väljer att undvika den frågan, gör jag det också. Som redan poängterat, det är inte tidsresorna som är det relevanta.