Genom
att definiera sig mot lågkvalitets-tv görs automatiskt anspråk på
högre värden, ofta filmiska sådana. I och med att Mildred
Pierce är
producerad som miniserie i fem delar, snarare än en fullskalig
tv-serie med säsongsuppdelning, fortlöpande manusförfattande och
allt annat vad det innebär, siktar man distinkt högre med
produktionsvärden. Om tv-serier traditionellt har en
mediespecificitet i att tydligt vara filmade i studio, med olika
manusförfattare och regissörer för varje nytt avsnitt och en i
sammanhanget låg budget så står HBOs Mildred
Pierce i
flera fall för de motsatta värdena, vilket medför att den snarare
närmar sig filmmediet.
Till
att börja med har vi det faktum att den är enhetligt skriven från
början till slut redan innan vidare produktion inleds, samt har en
och samma regissör för hela serien, likt processen för hur en film
skapas. Genom att dessutom använda sig av en etablerad
långfilmsregissör som hyllats för sina tidigare filmer av kritiker
så väl som publik höjer man anspråken ytterligare. Att Todd
Haynes själv tillsammans med romanförfattaren Jonathan Raymond även
skrev manus anspelar dels på en auteurtradition med Haynes som den
huvudsakliga berättaren, samtidigt som man även sträcker sig efter
en annan form av finkultur genom att anställa en erkänd författare
i processen. Utöver detta, så innehas de två huvudrollerna av
flerfaldigt prisbelönta långfilmsskådespelare i och med Kate
Winslet och Guy Pierce, båda två kända från filmer som vunnit
Oscar-statyetter för bästa film. Detta om något, visar mycket väl
på höga ambitioner från deras producenter och i förlängningen
ett tecken på en stor satsning av HBO.
Vidare
angående den ekonomiska insatsen från kanalens sida hade serien en
betydligt högre budget än vad som vanligtvis är brukligt för en
amerikansk dramaserie. Genomsnittlig budget för ett avsnitt varierar
vanligtvis mellan en och tre miljoner amerikanska dollar beroende på
distributionsform, huruvida det rör sig om en kabelkanal eller
inte.3
Mildred Pierce
hade å sin sida inte mindre än 35 miljoner i budget, vilket alltså
innebär en bra bit mer än dubbelt så mycket som ett genomsnittligt
avsnitt av en dramaserie, och även för filmen ytterligare mot
långfilmen i produktionsvärde och ambition. Nödvändigt att
poängtera och även betona specifikt i sammanhanget är som sagt att
Mildred Pierce är
en miniserie och därför faller under vissa andra kriterier än
andra tv-produktioner, och kanske bär fler likheter med
HBO-producerade tv-filmer än med andra serier. Det faktum att den
producerades och visades i fem separata avsnitt kvarstår dock
förstås ändå.
Det
finns ännu en i mina ögon viktig aspekt i vad som gör Mildred
Pierce extra
relevant i sammanhanget, nämligen det tidigare nämnda faktum att
den baseras på en klassisk roman, samt att den filmatiserats i en
ständigt refererad version under andra halvan av klassiska
Hollywoods guldålder. Utöver att även detta går att koppla till
litteraturen, som historiskt sett ansetts vara ett – intellektuellt
sett – högre rankat medium än både film och tv så blir det även
en referens till filmhistorian, vilket som tidigare poängterats även
det värderas högt som bidragande faktor till vad som kallas
”kvalitets-TV”. I detta fall lägger man fokus på romanen och
följer den så gott det går i berättelsen, och plockar bort mordet
som är bärande för filmversionen. Detta kan läsas som mer
sofistikerat än den äldre inspelningen – alltså helt i enighet
med McCabe och Akass beskrivning av hur ”kvalitets-TV”-begreppet
uppfattas, samtidigt som referensen till 40-talets film noir finns
kvar i seriens grundstomme.
Jason
Mittell talar om komplexa narrativ som ett tecken på ”kvalitets-TV”,
och radar upp diverse exempel, personligen finner jag det dock främst
intressant när han nämner hur orden ”komplex” och
”konventionell” inte kommer utan medförda värderingar, liksom i
den traditionella användningen av ord som ”primitiv” och
”klassisk” inom filmstudier.4
Jag menar att samtidigt som ett komplext narrativ förvisso även
innebär en ”svårare” berättelse att berätta, och det krävs
extra eftertanke vilket i förlängningen öppnar upp för så kallad
”kvalitets-TV”, så finns å andra sidan även risken att en
serie stannar vid att vara pseudointelligent, blir synad, och
istället hamnar i ett bottenskrap.
Han
nämner även referenser till – och gärna hybrider mellan –
olika filmgenrer så som klassiska Hollywood, den europeiska
konstfilmen med mera.5
De konkreta exempel som tas upp är bland annat från Buffy
vampyrdödaren (Buffy
the Vampire Slayer, Joss Whedon, 1997-2003) i och med dess magiska
musikalavsnitt Once More With Feeling
och det
ytterst obehagliga stumavsnittet Hush
i vilka Whedon blandar genrer för
att skapa komplikationer i berättandet.6
Det bildas en friktion mellan manusförfattare och berättelsen som
måste berättas, men det leder även till födseln av ökad
kreativitet, för vilket man kan beundra Whedon i all oändlighet. Å
andra sidan tänker jag att dessa genreöverskridande element inte
nödvändigtvis behöver medföra komplexa narrativ, men ändå kan
visa på en medvetenhet som i sin tur per automatik låter gällande
serie närma sig ”kvalitets-TV”-begreppet. Med andra ord kan det
ibland vara den klassiska ”tanken som räknas”, snarare än hur
något faktiskt genomförs. Istället för att implementera främmande
genreelement så som i Buffy
vampyrdödaren,
så kan Mildred Pierce främst
sägas bära dramaturgiska likheter med melodramgenren och viss
klassicism. Dess förhållandevis långsamma berättartempo och
tydligt genomtänkta och ålderdomliga estetik visar på en tydlig
medvetenhet om sin historia. Vad gäller just seriens narrativ sker
det dock helt rakt på utan några komplicerande omständigheter. Man
kan istället argumentera för att det nämnda låga tempot som
serien håller, och de vinkar man kan koppla till genrefilmer från
1900-talets mitt i detta fall skapar det kvalitativa i
”kvalitets-TV”, snarare än komplexa dramaturgiska detaljer.
Över
huvud taget tycker jag att det finns en viss problematik i begreppet
”kvalitets-TV” och definitionerna av detsamma. McCabe och Akass
gör det enkelt för sig, eller om det är HBO som gör det, genom
att definiera sig som ”inte TV”.7
Problemet ligger i att ”kvalitets-TV” har blivit synonymt med bra
tv-serier, något som inte nödvändigtvis bär någon sanning. Det
kvalitativa i ”kvalitets-TV” åsyftar snarare produktionsvärden
än manus och regi, själva berättelsen hamnar inte sällan i
skymundan bakom en medvetet skapad illusion av vikten av att berätta
densamma. Genom att förklä reklambyrån i Mad
Men (Matthew
Weiner, 2007-) till ett 50-talskostymdrama blir den faktiska
substansen sekundär i betydelse. Huruvida en serie som True
Blood (Alan
Ball, 2008) fortfarande är relevant eller över huvud taget
intressant att följa blir oväsentligt då myten om serien tar
övertaget. I slutändan blir skillnaden mellan dessa så kallade
högkvalitetsserier och en lågt ansedd dagtidssåpa som låt säga
Sunset Beach (Aaron
Spelling, 1997-1999) mestadels en produktionsmässig sådan, där
ytan är det som skiljer dem. Givetvis finns högkvalitativa serier
som inte går att jämställa med Sunset
Beach, men
jag vill påstå att skillnaden kan ligga i något betydligt mer
väsentligt än produktionsvärden och budget – även om dessa inte
är betydelselösa. Oavsett vilket kommer jag alltid föredra
Kindred: The Embraced
(Aaron Spelling, 1996), för att exemplifiera en till Spelling-serie,
framför True Blood,
då den förstnämnda gör något mer intressant av vampyrväsendet,
även om den senare visuellt är väldigt tjusig.
Jag
har ett till problem med kategoriseringen som uppstår i och med
”kvalitets-tv”, nämligen de serier som jag anser faller utanför
de två tydliga facken. Serier som visar på höga ambitioner och
visioner, men som inte räcker till för att få den kvalitetsstämpel
som krävs för att få ett definitivt erkännande som god kultur.
Ett
exempel som ligger nära till hands är den nyzeeländskt producerade
ungdomsserien The Tribe (Raymond
Thompson, 1999-2003) som både har ett unikt koncept som mycket väl
skulle kunna klassificeras som ”high concept” och har storslagna
berättelsebågar som sträcker sig över hela säsonger, och ibland
även mellan dem, men som brister i produktionsvärden. Serien
behandlar ständigt relevanta politiska frågor såväl som berättar
flerfacetterade ”coming of age”-berättelser, vilket man tänker
skulle kunna ses som relevant, men i diskussionen kring
”kvalitets-TV” intresserar man sig sällan för annat än de
tidigare nämnda faktorerna komplexa narrativ och det budgetstyrda
visuella. Jag skulle aldrig i mitt liv försöka slå ett slag för
att kalla The Tribe
för ”kvalitets-TV” då det finns lite för mycket manusmissar,
men jag finner det relevant att skapa en medvetenhet om vad som i
första hand skiljer facken åt. Vidare är gråzonen mellan det höga
och det låga för bred för att kategoriseringen över huvud taget
ska vara intressant, med många serier som aldrig får sitt
erkännande på grund av att de visas på nätverks-TV, smalare
nisch-kanaler i stil med SyFy eller för all del Hallmark, som
traditionellt inte tillskrivs ”kvalitets-TV” som epitet, och
saknar den högkvalitetsmärkning som exempelvis HBO har.
1 Janet
McCabe och Kim Akass, ”It's not TV, it's HBO's original
programming: Producing Quality TV”, i It's Not Tv: Watching HBO
in the Post-Television Era,
red. Marc Leverette, Brian L. Ott och Cara Louise Buckley, (New
York/London: Routledge, 2008), 86.
2 Ibid,
83.
3 Bill
Carter, ”Weighty Dramas Flourish
on Cable”, New York Times,
publicerat 4 april 2010,
http://www.nytimes.com/2010/04/05/business/media/05cable.html
(kontrollerad 3 dec 2012).
4 Jason
Mittell, “Narrative Complexity in Contemporary American
Television”, The Velvet Light Trap, No. 58, Fall 2006, 29f
5 Ibid.
6 Ibid,
35.
7 McCabe
och Akass, 83.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar