Filmreflektion: Do the Right Thing

Härom dagen fick jag det stora nöjet att se min gamla favorit av Spike Lee på trettiofemmillimetersfilm. Senast jag såg Do the Right Thing var flera år sedan, och mina minnen av den var något suddiga. Främst mindes jag förstås Radio Raheem och hans boombox, alltid spelande Fight the Power samt huvudpersonen Mookie spelad av regissören själv. Och så förstås radioprataren. Men därför blev jag ganska överraskad av hur uppstyckad och hoppig filmen är i sitt berättande, inte för att det nödvändigtvis borde vara oväntat, utan för att jag inte trodde att jag uppskattade sånt när jag senast såg den.

Nyckeln i vad som gör filmen så bra är att den inte försöker glorifiera någon (annat än Martin Luther King och Malcolm X eventuellt), lika lite som den egentligen svartmålar någon. Ont och gott målas inte upp i karaktärsgalleriet, eller ens mellan raserna. Istället är det just rasismen som är det onda. Det finns förstås mängder av filmer som försöker säga just detta, men få lyckas göra det utan att plocka andra - allt för enkla och löjliga - poänger på vägen. Do the Right Thing visar tydligt och effektivt vad rasmotsättningarna har för inflytande både på personer och på samhället i sin helhet.