En av de största skillnaderna mellan film och teater tordes vara hur en filmare som utomstående berättare är direkt avgörande för vad vi ska se, och inte. Det som ryms på duken, är det vi kan vara kapabla att ta in rent visuellt. Det begränsade seendet är ett tema som återkommer på flera nivåer i Fönstret åt gården och det är just det som utgör filmens identitet.
Fokus ligger filmen igenom på yrkesfotografen L.B. Jeffries vardag. Det som är speciellt med hans vardag under dagarna filmen utspelar sig är att hans ben är brutet, och att han således är bunden till sin lägenhet. Som förströelse ägnar han sig åt att se ut genom sitt fönster och kika på sina grannars liv. Här uppstår den första metanivån där hans synfält begränsas av fönsterramen på samma sätt som vårt gör av vad vi ser genom kameran. Jeff, som han kallas, kan inte riktigt komma sig för att sluta upp med detta, och när han tycker sig skåda vad som kan vara en mordgåta i en av lägenheterna mitt emot blir förströelsen till något ytterligare. Hans första tilltag för att mer noggrant kunna följa händelseförloppet på gården är att använda en kikare, vilken småningom byts ut mot hans kamera med tillhörande objektiv för att kunna zooma in och komma ännu närmare. I filmen gestaltas detta i flera fall genom att även filmen sker genom kikaren respektive kameran, och vi får samma synfält som Jeff. Det blir alltså ytterligare ett lager av meta.Den slutgiltiga avskärmaren blir förstås grannarnas fönsterrutor, som selektivt avgör vilka delar av händelseförloppen i respektive lägenhet Jeff kan ta del av. Neddragna persienner och skeenden bakom lyckta dörrar utgör vissa av nycklarna till detta mysterium som Jeff hänger sig åt att lösa. Hans roll som åskådare blir än mer tydlig och definierad exempelvis när han på håll ser en kvinna i självmordsplaner, och inte på något vis kan ingripa - likt hur en åskådare i en biosalong inte kan göra något åt det som händer i filmens värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar