Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.

Ridley Scott producerar sci fi-kortisar och Wes Andersons nya finns på bild

Jag brukar inte ägna bloggen åt nyheter och sånt, jag brukar inte allt för ofta ens bry mig om nyheter. Men nu är det som så att det under natten dök upp två särdeles intressanta sådana, som jag inte kan låta bli att peppas av.

Den första är att Ridley Scott har gått ihop med youtube-kanalen Machinima för att producera tolv stycken science fiction-kortfilmer. Om han regisserar någon själv får väl framtiden visa, men gör han det så är det väl det mest intressanta han gjort på cirka trettio år. Om inte så känns det ändå som helt rätt projekt för honom, bland RSAs regissörer finns till exempel Martin Scorsese, Sam Mendes och Neill Blomkamp. Så ja, detta kan ju bli precis hur jäkla bra som helst, om förutsättningarna blir de rätta även fortsättningsvis.

Den andra gäller Wes Andersons kommande Grand Budapest Hotel som jag ju skrivit lite kort om en gång tidigare. Det läckte ut bilder från inspelningen. Tråkigt nog har förstås Fox varit framme och plockat ned det innehåll de inte vill dela med sig av, vilket innebär ungefär allt det intressanta, och jag tänkte ju inte på att spara ner bilderna. Men en finns kvar, och den hör till de bästa. Den visar nämligen att hotellet är vad titeln utlovar. Dock kan jag inte föreställa mig att detta är en bild från filmen, eftersom den är lite sned. Men vad vet jag, även Wes Anderson har väl tillåtelse att ändra sina idéer.

Till Douglas Adams minne

Det verkar som att folk väljer att uppmärksamma Douglas Adams i dag, på hans födelsedag. Det är lite märkligt det där, hur vet man om man ska välja födelsedagen eller dödsdagen för att hedra någon? Dessutom är ju 25 maj den officiella handduksdagen, så det borde väl egentligen rimligtvis vara då vi alla ägnar honom våra tankar. Men om till och med Google tänker på honom i dag, så gör väl jag det också.

Min första kontakt (till min vetskap) med Adams var genom peka-och-klicka-spelet Starship Titanic (1998) någon gång som barn. Förmodligen runt åtta, tio års ålder eller nåt sånt. Jag kan inte tänka mig att jag förstod mycket av vad som hände, men jag greppade i alla fall idén om ett rymdskepp som likt verklighetens Titanic gick åt pipsvängen. Jag har länge varit sugen på att ge mig på det på nytt, men det har inte blivit av.

I gymnasiet läste jag igenom Liftarens guide till galaxen-pentalogin och föll som en fura för Adams fantastiska språk. Dessa böcker skulle påverka allt jag skrev vid den tiden, och kanske än i dag. Min svensklärare ansåg min första novell påminna om Lennart Hellsing (vilket ju förstås är positivt), men i själva verket var det nog Adams arv som talade. Jag läste även den härliga reseskildringen Sista chansen (1990) som han gjorde tillsammans med Mark Carwardine där de reser runt jorden för att se alla dess allra farligaste djur. Magnifik läsning. Vid sidan av dessa bläddrade jag även mycket i den högst påhittade ordboken The Meaning of Liff (1983) och dess utvecklade uppföljare The Deeper Meaning of Liff (1990) och log glatt åt deras dumma finurlighet.

Filmatiseringen av liftarens guide-berättelsen kom 2005 och passade bra att se när den var relativt ny. Till skillnad från många andra underhölls jag mycket väl av den. Jag såg även BBC-serien från 1981 men den upplevelsen kan man väl i stora drag sammanfatta som mindre spektakulär.

För ett par år sen fann jag på stadsmissionen Terry Jones roman Stjärnskeppet Titanic, skriven utifrån datorspelet, och började läsa. Jag kände igen mig i språket och idéerna både från spelet och från Adams, även om det inte var han som författat orden. Bara härom året såg jag även om Doktor Snuggles (Jeffrey O'Kelly, 1979-1981) och kom underfund med att Adams skrivit ett par av avsnitten. Med det faktum i åtanke, att jag de senaste åren inte haft någon närmare relation till Adams verk än så säger mig att jag dels borde läsa om den där underbara romansviten (vilket jag sagt till mig själv allt för länge nu), samt fördjupa mig i hans övriga bibliografi. För det ska han veta där i sin grav, att vi tänker på honom.

Topp5 #27: Bengt Palmers

Såhär efter melodifestival och så kan man ju knappt tänka på annat än Bengt Palmers. Denna veckas försenade topp5 är självklar.

5. Wilmer X - Michelangelo

Här närvarar han uppenbarligen bara som delaktig låtskrivare, men det är väl inte helt fel när ett band som Wilmer X tar sig an en låt som om den vore skriven för dem, och gör den just så utmärkt som den någonsin skulle kunna bli.

4. Anni-Frid Lyngstad - En ton av tystnad

I Benny Anderssons produktion står Bengt Palmers som arrangör av denna finkänsliga tolkning av Simon & Garfunkels originalhit. Det gjordes väldigt många svenska tolkningar av amerikanska låtar på den här tiden, den ena värre än den andra. Men vissa var riktigt bra, det här är en.

3. Pugh Rogefeldt - Stockholm

Pugh utforskar discorytmer och funkgitarrer när Bengt Palmers producerar vad som nästan lika gärna kunde ha varit Björn Skifs. En svårslagen kombination.

2. Björn Skifs - Härligt, härligt men farligt, farligt

Om det är något som slår den föregående duon så är det väl just det mest trofasta artistsamarbetet Palmers ägnade sig åt, det med Björn Skifs. I mina öron nådde de sin absoluta höjdpunkt genom Härligt, härligt men farligt, farligt, som är rakt igenom perfekt.

1. Harpo - Moviestar

Detta till trots är kanske Moviestar den främsta framgången, om inte annat så åtminstone den som Bengt Palmers är mest känd för. Det är en oerhört smal balans man måste gå för att det här inte ska falla ned i något slags vedervärdigt dansbandsträsk som exemplifierats i flertalet coverversioner, men det är å andra sidan just detta Palmers var bra på, att hitta den dynamiken.

Filmreflektion: Timecrimes

Tillbaka till tidsresorna! Om Primer (Shane Carruth, 2004), som man ju älskar, är något slags representant för den tekniskt realistiska tidsresan, får Timecrimes (Los cronocrímenes, Nacho Vigalondo, 2007) ta sig rollen som dess filosofiska motpart. Det läggs ingen vikt vid att förklara hur det går till, det enda relevanta är att det faktiskt går till. Filmen utspelar sig inom en tidsrymd av några få timmar, som upprepas genom flertalet tidsresor. En tidsloop om man så vill. Den tematik som väcks är hur det oundvikligt förutbestämda är ofrånkomligt och absolut, en tanke jag själv har trivts med i många år nu. Tanken är att det som sker, det sker, och kommer alltid att ske just när det sker. Många som har kritiserat filmen har gjort det just för att de finner filmens inledande skeenden ologiska, den som ser filmen förstår vad som åsyftas, men för mig är de snarare självklara, än ologiska. Det är just denna "miss" i loopandet som gör filmen unik och väldigt tänkvärd. Den väcker intressanta frågor.

Sen är väl inte filmen rakt igenom fulländat felfri, men den är nog snarast just vad man förväntar sig av en spansk tidsresethriller. Med en botten i existentiella frågor om världens tillvaro och ett ytligare skikt som tilltalar science fiction-älskaren i en. Ytterligare en bonuspoäng för att den bandageklädde mannen förmodligen dragit inspiration från H. G. Wells osynliga man.

Tre spanjorers kärlek till De bestialiska

I går såg jag vad som för mig blev första Almodóvar-film, nämligen The Skin I Live In (La piel que habito, Pedro Almodóvar, 2011). Den var förstås uppenbar redan första gången jag såg en affisch för filmen, kopplingen till min gamla favoritfilm De bestialiska (Les yeux sans visage, Georges Franju, 1960), men när jag väl såg filmen såg jag ytterligare kopplingar och kom även att tänka på två andra filmer. Den ena var vad som kan anses vara den första spanska skräckfilmen, Den förskräcklige doktor Orlof (Gritos en la noche, Jesús Franco, 1962) som har i princip samma grundstomme till handling som De bestialiska, dock har jag inte sett den. Även hans film Faceless (Franco, 1987) ska vara starkt inspirerad av filmen (det kan man ana utifrån titeln. Slutligen kom jag även att tänka på fina Open Your Eyes (Abre los ojos, Alejandro Amenábar, 1997) där det framför allt är själva masken som är tydligt inspirerad av De bestialiska. Det blir i och för sig tydligare i Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2001) där ögonbrynen är borta, men då försvinner min poäng. Denna poäng är alltså att alla efterföljande är spanjorer. Vad beror det på? Varför är det just spanjorer som tagit till sig det underverk De bestialiska utgör? Jag har ingen aning. Dock ska det sägas att åtminstone The Skin I Live In och Open Your Eyes är mycket värdiga efterföljare. Francos filmer har jag som sagt inte sett.

Topp5-fredag #26: Sammanfattning av februari

En till månad har passerat, men vad som känns som ovanligt många fina filmstunder. Några av dem har jag skrivit om efter hand som jag sett dem, vilket diskvalificerar dem från listan. Dessa rekommenderas dock väldigt varmt och består av följande. Nairobi Half Life, Röjar-Ralf, Det magiska ljuset, Peer Gynt, Robot and Frank, Promised Land samt Margot at the Wedding. Bland övriga har det också varit väldigt hård konkurrens och flertalet toppenfilmer har fått sållas bort, vilket gör alla filmer på listan mycket sevärda. Så se dem!

5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)

Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.

4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)

Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).

3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)

Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.

2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)

Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.

1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)

Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.