Det stora i det lilla: Ett smått stycke sci fi

För en tid sedan lovade jag mig själv att läsa mer sci fi-noveller. Tror ni det blev av? Sällan, va. Men i går tog jag äntligen fram en av de där antologierna och läste ett par stycken, och från och med nu blir det garanterat mer. En av de noveller jag läste vill jag ägna ett inlägg här för sin sluttwist värdig valfri Christopher Nolan-film.

Fredric Brown skrev Vapnet 1951. Liksom en majoritet av hans noveller - som jag förstår det - är den inte mer än dryga tre sidor, på vilka han lyckas presentera ett unikt koncept och ge sin berättelse en eftertänksam twist innan den är slut.

Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.

Det stora i det lilla: Mitt andra liv

Inte förrän nu läste jag igenom mitt fyllebloggande från i fredagsnatt. Så kan det ju inte se ut överst på sidan så jag petar ner det lite nu då.

Första gången jag spelade Animal Crossing var i högstadiet. En klasskamrat importerade spelet till Gamecube tillsammans med en Freeloader som tillät spelande av importspel, och varje dag efter skolan spenderade vi dygnets resterande timmar med att spela. Jag vet egentligen inte hur länge denna period pågick, eller för den delen om det ens var så mycket som jag minns det, men egentligen finns det väl ingenting i världen som säger att mina minnesbilder skulle vara mindre relevanta än verkligheten.

Efter en mer eller mindre avslutad vänskap återkom Animal Crossing till mitt liv via Nintendo DS-spelet med undertiteln Wild World, det var kanske inte så vilt egentligen men än en gång förlorade jag både ohälsosamt många timmar och även mig själv i min lilla by.

Men vidare till nutiden då. En gång kom mamma hem med ett exemplar av Animal Crossing: Let's Go to the City från en loppis helt ovetande om min relation till spelserien. Detta var efter att jag lämnat mitt föräldrahem och även mitt Wii bakom mig. Men här om veckan när mina kusiner var på besök bad den äldsta om att få spela, och jag satt med när han gjorde det. Jag förälskade mig på nytt i det underbara i Animal Crossing.

Men vidare till nutiden då, på riktigt. Jag har betalat av huslånet såväl som första utbyggnaden. Jag har samlat cirka trettio fiskarter till museet så väl som alla insekter, fossiler och konstverk jag kunnat få tag i. Jag samlar gyroider och letar efter en garderob att förvara mina peruker och lösskägg i, och jag tröttnar inte ens på mina djurgrannars nonsenspladder. Nu har jag lämnat min by (Alderaan är ett givet namn) för att spendera lite tid hemma i Stockholm igen, men jag saknar redan mitt andra liv.

Det finns kanske en risk att Animal Crossing framstår som nåt slags nördspel som bara töntar sysslar med men jag kan upplysa allmänheten om att det inte är så, Animal Crossing är coolt

Det stora i det lilla: ...But That Was [Yesterday]

Bland mina första inlägg finns ett om spelet Small Worlds. Då fanns en tanke att ta upp många såna där fantastiska spel här, men det har inte blivit av riktigt. Denna gång är det då tid för spelskaparen Michael Molinari att få uppmärksamhet. Få indieskapare, dessutom främst av flashspel, har den innovationsförmåga och känsla för sitt hantverk som Molinari. ...But That Was [Yesterday] är kanske spelet jag håller allra högst av hans skapelser. Det är ett kort spel som handlar om livet, relationer, ångest, minnen, kärlek, längtan och strävan, det finns så mycket i så lite. Dessutom är både det visuella och musiken väldigt tjusigt.

Spel och spel, hur mycket spel är det egentligen? Det är ett klurigt begrepp, kanske ligger interaktiv media lämpligare, men nån måtta får det väl va på tramset. Vi kallar det spel, för spel som det här ger spel ett gott rykte. Spela här och botanisera vidare på Molinaris hemsida här.

Det stora i det lilla: En synnerligen liten storhet

För tre år sen hölls den sjätte i ordningen av Casual Gameplay Design Competition som då hade temat "Explore". Ett antal spel på temat, av varierande kvalitet, varav ett stack ut som något alldeles säreget. Small Worlds av David Shute. Traditionellt sett handlar utforskningsspel - eller "exploration games" som det överlag kallas - sällan om att utforska. Betydligt vanligare är att man ränner omkring för att leta skatter eller liknande, vilket gör att man per automatik får delar av utforskandet med, så att säga. Vad som gör att Small Worlds avviker från den normen - samt allt vad konventionella spelnormer heter över huvud taget - är att utforskandet får ett egenvärde som hela spelmekaniken utgår ifrån, vilket således utgör hela spelet.

Man tar sig an rollen som en tre pixlar hög röd rektangel. Trots sina ynka tre pixlar fyller denna rektangel en osedvanligt stor del av skärmen när spelet inleds, men i takt med att man utforskar det skuggade området runt omkring en så zoomar kameran ut och låter en ta del av en större värld. Och detta är vad spelet går ut på, att utforska och ta del av dessa små stora världar. Vad som knappast gör saken sämre är förstås de väldigt vackra, grovt pixlade landskap man rör sig i, ackompanjerad av ett mycket fint lågmält ljudspår. Även om den lilla premiss till handling som existerar - att fly oljudet för tystnad - är sekundär, fyller den en viss funktion som stämninghöjare.

Det är förstås givet att Small Worlds vann alla priser som var möjliga i denna tävling, och det står sig ännu som helt unikt och precis lika underbart varje gång. Spela här!

Det stora i det lilla: Méliès och hans huvuden

Georges Méliès är förstås mest känd för den underbara Resan till månen (Le Voyage dans la lune, 1902) och ett par liknande efterföljande spektakel. Senaste veckan har jag dock hittat en till sida av hans trickfilmande som hänförde mig lite utöver det vanliga.

I två filmer varav den första 1898 och den andra tre år senare, experimenterar han med sitt eget huvud på ett väldigt fascinerande sätt. Un homme de têtes (1898), vilket i svensk översättning blir ungefär "En huvudens man" plockar han av sitt huvud för att låta ett nytt dyka upp mellan hans axlar, som från ingenstans, inte mindre än fyra gånger för att sen plocka fram banjon och spela tillsammans med dem. Vad han tar sig till när ett par av huvudena inte sjunger så fagert som han önskat, kan och bör ses med egna ögon här...

Samma tema återkom som sagt i L'homme à la tête en caoutchouc (1901) (Mannen med gummihuvud) då han har en gummiversion av sitt eget huvud fastmonterat på ett bord. En uppblåsningsmekanism kopplas in och plötsligt kan gummihuvudet fyllas med luft och bli enormt. Det är dråpligt förstås, när assistenten efter Méliès påmaningar pumpar i för mycket med följden att huvudet exploderar, varpå Méliès blir fly förbannad.

Med dagens teknik vore förstås inte de här filmerna särskilt imponerande, men man får se det stora i det lilla. Illusionen som Méliès ändå lyckades skapa när filmkonsten bara var ett fåtal år gammal, och det faktum att han inte hann mer än att få kameran i handen innan han var tvungen att börja trickfilma och experimentera. Synnerligen fantastiskt.