Jag borde sova, för det är tidig dag i morgon. Ganska. Men drar jag ut på det en dag till blir det inte av och så vidare. Och det är väl relevant. För övrigt kommer så småningom en reviderad årsbästalista, jag har fått äran att se ett par filmer som måste in på den nämligen. Men först Guldbaggen då.
Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.
Hur var det med själva baggarna då?
Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.
I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.
Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).
Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.
Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.
onsdag 22 januari 2014
söndag 12 januari 2014
Sci fi-året 2013
I min årsbästalista fanns inte plats för en enda science fiction-film. Det beror på att 2013 var ett år av smärre besvikelser på den fronten, även om det bjöds på en del riktigt bra grejer också. Jag får väl göra en liten separat lista för denna genre, antar jag. För jag gillar ju ändå sånt liksom, listor och sci fi alltså.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
fredag 10 januari 2014
Topplistefredag #61: Filmåret 2013
Kort och gott, det gångna årets tio bästa filmer. Jag har väl förvisso inte sett alla, men det har å andra sidan ingen. Alla filmer med världspremiär 2012 är givetvis bortplockade, även om många andra inkluderat dem i sina listor vad jag har läst.
10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
9. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
7. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
9. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
7. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
fredag 3 januari 2014
Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december
2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
måndag 23 december 2013
Babels torns julkalender #23: Svenska SF-filmer
Vi är inte bortskämda med science fiction-filmer producerad i Sverige. Av det fåtal som finns har jag ändå bara sett ett minimalt antal, men de resterande är jag ständigt på jakt efter. Hur som helst har jag gjort en sammanställning av de allra flesta, vissa uteblir då de inte finns i Filmtipsets databas, och även saknar relevant information på internet. De 33 filmer som jag lyckats få ihop finns listade här. Jag tänker att det kan vara kul att veta vad som finns, samt att en lista gör det överskådligt och enklare för folks att sätta sig in. Och se, förstås.
söndag 22 december 2013
Babels torns julkalender #22: Låt julen börja
Jag har ju redan nämnt Darlene Love, och skulle kunna ge plats för mer julmusik. Men det gör jag inte. Jag ger plats till mer Darlene Love istället. Årets jul inleds som alltid med hennes Letterman-framträdande, och nu är det gjort. 72 gamla år och ändå så fantastiskt bra.
lördag 21 december 2013
Babels torns julkalender #21: Vansinnig stop motion
För ett par veckor sedan stiftade jag bekantskap med en för mig ny regissör, en mycket märklig sådan. Jan Svankmajer. Hans film Jidlo är en mycket underlig, surrealistisk skildring av dagens tre huvudsakliga måltider. Det är oerhört konstigt, och måste ses för att förstås.
Och just det, det är galet bra också.
Och just det, det är galet bra också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)