Jag ska väl också ha en julkalender liksom alla andra på internet.
I dag är det säkert fler som känner som jag, och kanske inte mår så värst bra. Då kan väl ingenting kännas så lämpligt som att se en helfestlig skräckkomedi signerad Roger Corman? Givetvis inte. Här kan The Little Shop of Horrors ses och avnjutas i sin helhet, dessutom är det den fantastiskt färglagda versionen. Mycket nöje, förtjusande film.
söndag 1 december 2013
Topplista #59: Sammanfattning av november
Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
tisdag 26 november 2013
Babels torns science fiction-kanon #13: Mad Max
Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.
Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.
Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.
Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).
Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.
Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.
Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.
Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.
Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.
fredag 15 november 2013
Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival
Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit
Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)
Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.
5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)
Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.
4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)
När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.
3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)
Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.
2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)
Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.
1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)
Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.
Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)
Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.
5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)
Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.
4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)
När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.
3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)
Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.
2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)
Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.
1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)
Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.
söndag 10 november 2013
Topp5 #57: Årets Double Features
På senaste tiden har jag orimligt ofta gått omkring och nynnat på Rocky Horror-låten Science Fiction/Double Feature. Och så har jag även hittat några lämpliga double feature-förslag på nya filmer. En del mer långsökta än andra.
5. Paul Dano
Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.
4. Sydafrikanskt regisserad sci fi
Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.
3. Sebastián Silva och Michael Cera
I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.
2. John Ridley
Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.
1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal
Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.
5. Paul Dano
Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.
4. Sydafrikanskt regisserad sci fi
Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.
3. Sebastián Silva och Michael Cera
I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.
2. John Ridley
Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.
1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal
Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.
torsdag 7 november 2013
Babels torns science fiction-kanon #12: E.T.: The Extra-Terrestrial
E.T. är mer än ett klassiskt skolboksexempel på produktplacering (hade jag fått ett spår av Reese's Pieces utlagt framför mig hade jag också följt det, för övrigt), nämligen en förmodat vanlig inkörsport för unga till science fiction. Som bekant har ju Steven Spielberg en stark kärlek till barn både vad gäller målgrupp för hans filmer och så klart rollfigurer i dem.
Det viktigaste i filmer riktade till barn är för mig att det finns en magi i dem. En fantastik. Det är den som verkar så att jag även som tjugofyraåring kan förtrollas som om jag vore tio igen. Dessa kriterier faller väl samman med science fiction. Utomjordingen själv är förstås en god symbol för magin och fantastiken. Så det är väl högst logiskt att man älskar E.T. liksom.
En annan viktig detalj är hur utomjordingen bemöts. Ofta har science fiction-filmer visat hur mänskligheten är väldigt skeptisk mot det som är främmande som en kommentar kring främlingsfientlighet. Det E.T. gör på området är att döma ut detta som idioti. Genom att låta Elliott vara nyfiken och vänlig mot E.T. visar man på hur främlingsfientligheten växer fram med åren när samhället får större inverkan på en. Således säger E.T. något viktigt om världen vi lever i, utöver att det är världens typ mysigaste film.
Därför är E.T.: The Extra-Terrestrial given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
onsdag 6 november 2013
Tilläggsnotis! Filmfestivalen!
Gårdagens lista är ogiltigförklarad!
Nej det är den förstås inte. Det vore tokigt. Men förutsättningarna har ändrats, och så kom jag dessutom på en film jag sett men hade glömt för att den visades så långt innan festivalen. Istället för att typ revidera på nåt sätt så slänger jag in både den och en fin bit jag såg i dag som ytterligare tips. Så.
Först en svensk. Prisbelönt i Venedig. Det rör sig om Återträffen (Anna Odell, 2013), som utgör en väldigt intressant studie i gruppdynamik, roller och tar sig an mobbing ur en annorlunda vinkel. Jag tycker att Odell fick till det oväntat bra verkligen med tanke på hennes oerfarenhet inom film, och det där priset filmen fick (årets regidebut) var nog högst välförtjänt. Bör ses av alla som lever i det moderna samhället.
Och så dagens film då, som kommer avsluta festivalen. Philomena (Stephen Frears, 2013). Ett hemskt fint drama baserat på en bok som i sin tur skildrar den verkliga berättelsen om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det är bra mycket mer intressant än det låter, med katolska kyrkan som antagonister. Väldigt fin snyfthistoria med både humor och värme inblandat i sorgen. Mycket välregisserat och allmänt bra.
Nej det är den förstås inte. Det vore tokigt. Men förutsättningarna har ändrats, och så kom jag dessutom på en film jag sett men hade glömt för att den visades så långt innan festivalen. Istället för att typ revidera på nåt sätt så slänger jag in både den och en fin bit jag såg i dag som ytterligare tips. Så.
Först en svensk. Prisbelönt i Venedig. Det rör sig om Återträffen (Anna Odell, 2013), som utgör en väldigt intressant studie i gruppdynamik, roller och tar sig an mobbing ur en annorlunda vinkel. Jag tycker att Odell fick till det oväntat bra verkligen med tanke på hennes oerfarenhet inom film, och det där priset filmen fick (årets regidebut) var nog högst välförtjänt. Bör ses av alla som lever i det moderna samhället.
Och så dagens film då, som kommer avsluta festivalen. Philomena (Stephen Frears, 2013). Ett hemskt fint drama baserat på en bok som i sin tur skildrar den verkliga berättelsen om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det är bra mycket mer intressant än det låter, med katolska kyrkan som antagonister. Väldigt fin snyfthistoria med både humor och värme inblandat i sorgen. Mycket välregisserat och allmänt bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)