Liksom i april månad har jag i maj sett hutlöst mycket film, mycket bra film. Så jag upprepar listformatet från den sammanfattningen, och listar även idag tio filmer istället för sedvanliga fem. Filmer som utgår på grund av att de figurerat på bloggen under månadens gång men som varmt rekommenderas är Antiviral, Once, Highball och Detachment. I övrigt vill jag även påtala sevärdheten i Noah Baumbachs två första filmer, Kicking and Screaming och Mr. Jealousy även om jag hoppar över dem på listan för att få med ett par bubblare istället. Vidare kommer nog även bli uppenbart att jag förälskat mig lite i en specifik regissör som får med inte mindre än tre filmer på listan, för jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna sortera bort någon av dem.
10. Kärlek i New York (Happythankyoumoreplease, Josh Radnor, 2010)
Det är inte så mycket mer än bara en fin film, men då är den fin också. Jag önskar att man fokuserat lite mer på barnet och berättelsen som omger honom, så hade filmen säkert klättrat nåt steg i listan.
9. The Descendants (Alexander Payne, 2011)
Det är inte alltid man är ute efter krångliga narrativ och svåra vinklar, ibland räcker ett så oerhört välgjort drama som The Descendants mycket väl. Det går liksom inte att hitta några svagheter hos filmen, då allt görs helt rätt.
8. Till varje pris (To Die For, Gus Van Sant, 1995)
En jäkla stjärnkavalkad med många skådespelare jag gillar att se på film. Tidiga Joaquin Phoenix och Casey Affleck bland annat, och ett gästspel av älskade David Cronenberg vilket förstås är roligt. Det är en rolig och rakt igenom underhållande thriller som inte liknar något annat.
7. Away We Go (Sam Mendes, 2009)
Innan denna hade jag faktiskt inte sett nåt annat av Mendes än American Beauty (1999) som man förstås älskar, så med lagom förväntningar lyckades Away We Go bli en positiv överraskning. Den har en rad skruvade karaktärer som man kan skratta åt, och en fin relation mellan de två huvudrollerna vars utveckling för filmen framåt. Det som gör att den sticker ut är den svärta som går att ana emellanåt, allt är inte alltid fantastiskt. Mycket bra.
6. Requiem For a Dream (Darren Aronofsky, 2000)
Jag gillar inte såna här knarkfilmer. De är sällan särskilt intressanta. Men denna slutar trivialisera det och berör även andra beroenden och det mänskliga beteende som står som direkt följd av ett sådant. Jag uppskattade specifikt hur filmen arbetar med intensifierande av klipp, där det eskalerar under hela filmens gång. Det speglar karaktärernas paranoia väldigt väl.
5. Stranger Than Fiction (Marc Forster, 2006)
Berör teman som den fria viljan, den oundvikliga döden och sånt där spännande på ett väldigt innovativt sätt. Välspelat och bra skrivet, raskt tempo och smart ihopvävande av berättelsens olika trådar leder till ett väldigt gediget hantverk. Scenen när Will Ferrell spelar Wreckless Erics Whole Wide World fick åtminstone mig att smälta.
4. Closer (Mike Nichols, 2004)
En rätt hemsk berättelse om rätt hemska människor. Otrohets-kvadratdrama som ter sig särdeles annorlunda mot det mesta jag sett. Nichols återanvänder teman från Vem är rädd för Virginia Woolf? (Who's, Afraid of Virginia Woolf?, 1966) - som jag återkommer till sen - och applicerar dem på samhället som det ser ut fyrtio år senare. Samtidigt som karaktärerna på många sätt är motbjudande, har de alla sidor som man uppskattar. Filmen är i mångt och mycket ett sökande efter identifiering, vilket är väldigt intressant.
3. Damsels in Distress (Whit Stillman, 2011)
I mitt tycke det bästa Stillman gjort sen Metropolitan (Stillman, 1990), även om filmerna däremellan också ger stort nöje. Damsels in Distress är en collegefilm som inte alls hör hemma i den oftast avskyvärda collegefilmhyllan, utan den använder istället andra vinklar och grepp för att göra en bra film (istället för en dålig då alltså). Dialogen är som alltid med Stillman exceptionellt rolig, och karaktärerna mångbottnade. Filmens narrativ blir mer eller mindre ovidkommande, då det egentligen är allt runt omkring som utgör dess kärna.
2. Moment 22 (Catch-22, Mike Nichols, 1970)
En till film med en helt sanslös skådespelarensamble, många som jag känner igen som gamla gubbar spelar här unga herrar. Det är ett stort nöje bara att se alla dessa samlade i en och samma film, och inte blir det sämre av den starka satir som filmen i övrigt utgör. Mike Nichols kamerahantering är synnerligen strålande, vissa svep får mig att sitta häpen med öppen mun alldeles för länge.
1. Vem är rädd för Virginia Woolf?
Detta intrikata kammarspel blev startskottet på en lång regissörskarriär för Mike Nichols, och det skulle knappast bli den sista pjäsen han filmatiserar. Det teatrala finns alltid närvarande genom det begränsade utrymme och tidsspann filmen utspelar sig över, aldrig i de negativa bemärkelser som i vissa andra filmer där det blir mer spektakel. Vem är rädd för Virginia Woolf ? är en av de bästa filmerna jag sett i år, utan tvekan.
fredag 31 maj 2013
onsdag 29 maj 2013
Det stora i det lilla: Ett smått stycke sci fi
För en tid sedan lovade jag mig själv att läsa mer sci fi-noveller. Tror ni det blev av? Sällan, va. Men i går tog jag äntligen fram en av de där antologierna och läste ett par stycken, och från och med nu blir det garanterat mer. En av de noveller jag läste vill jag ägna ett inlägg här för sin sluttwist värdig valfri Christopher Nolan-film.
Fredric Brown skrev Vapnet 1951. Liksom en majoritet av hans noveller - som jag förstår det - är den inte mer än dryga tre sidor, på vilka han lyckas presentera ett unikt koncept och ge sin berättelse en eftertänksam twist innan den är slut.
Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.
Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.
måndag 27 maj 2013
Det stora i det lilla: Mitt andra liv
Inte förrän nu läste jag igenom mitt fyllebloggande från i fredagsnatt. Så kan det ju inte se ut överst på sidan så jag petar ner det lite nu då.
Första gången jag spelade Animal Crossing var i högstadiet. En klasskamrat importerade spelet till Gamecube tillsammans med en Freeloader som tillät spelande av importspel, och varje dag efter skolan spenderade vi dygnets resterande timmar med att spela. Jag vet egentligen inte hur länge denna period pågick, eller för den delen om det ens var så mycket som jag minns det, men egentligen finns det väl ingenting i världen som säger att mina minnesbilder skulle vara mindre relevanta än verkligheten.
Efter en mer eller mindre avslutad vänskap återkom Animal Crossing till mitt liv via Nintendo DS-spelet med undertiteln Wild World, det var kanske inte så vilt egentligen men än en gång förlorade jag både ohälsosamt många timmar och även mig själv i min lilla by.
Men vidare till nutiden då. En gång kom mamma hem med ett exemplar av Animal Crossing: Let's Go to the City från en loppis helt ovetande om min relation till spelserien. Detta var efter att jag lämnat mitt föräldrahem och även mitt Wii bakom mig. Men här om veckan när mina kusiner var på besök bad den äldsta om att få spela, och jag satt med när han gjorde det. Jag förälskade mig på nytt i det underbara i Animal Crossing.
Men vidare till nutiden då, på riktigt. Jag har betalat av huslånet såväl som första utbyggnaden. Jag har samlat cirka trettio fiskarter till museet så väl som alla insekter, fossiler och konstverk jag kunnat få tag i. Jag samlar gyroider och letar efter en garderob att förvara mina peruker och lösskägg i, och jag tröttnar inte ens på mina djurgrannars nonsenspladder. Nu har jag lämnat min by (Alderaan är ett givet namn) för att spendera lite tid hemma i Stockholm igen, men jag saknar redan mitt andra liv.
Det finns kanske en risk att Animal Crossing framstår som nåt slags nördspel som bara töntar sysslar med men jag kan upplysa allmänheten om att det inte är så, Animal Crossing är coolt
Första gången jag spelade Animal Crossing var i högstadiet. En klasskamrat importerade spelet till Gamecube tillsammans med en Freeloader som tillät spelande av importspel, och varje dag efter skolan spenderade vi dygnets resterande timmar med att spela. Jag vet egentligen inte hur länge denna period pågick, eller för den delen om det ens var så mycket som jag minns det, men egentligen finns det väl ingenting i världen som säger att mina minnesbilder skulle vara mindre relevanta än verkligheten.
Efter en mer eller mindre avslutad vänskap återkom Animal Crossing till mitt liv via Nintendo DS-spelet med undertiteln Wild World, det var kanske inte så vilt egentligen men än en gång förlorade jag både ohälsosamt många timmar och även mig själv i min lilla by.
Men vidare till nutiden då. En gång kom mamma hem med ett exemplar av Animal Crossing: Let's Go to the City från en loppis helt ovetande om min relation till spelserien. Detta var efter att jag lämnat mitt föräldrahem och även mitt Wii bakom mig. Men här om veckan när mina kusiner var på besök bad den äldsta om att få spela, och jag satt med när han gjorde det. Jag förälskade mig på nytt i det underbara i Animal Crossing.
Men vidare till nutiden då, på riktigt. Jag har betalat av huslånet såväl som första utbyggnaden. Jag har samlat cirka trettio fiskarter till museet så väl som alla insekter, fossiler och konstverk jag kunnat få tag i. Jag samlar gyroider och letar efter en garderob att förvara mina peruker och lösskägg i, och jag tröttnar inte ens på mina djurgrannars nonsenspladder. Nu har jag lämnat min by (Alderaan är ett givet namn) för att spendera lite tid hemma i Stockholm igen, men jag saknar redan mitt andra liv.
Det finns kanske en risk att Animal Crossing framstår som nåt slags nördspel som bara töntar sysslar med men jag kan upplysa allmänheten om att det inte är så, Animal Crossing är coolt
lördag 25 maj 2013
Topp5-fredag #38: Discovery
Daft Punk släppte ny skiva för typ en vecka sen. Folk går av någon anledning i taket över hur fantastisk och trist den är. De senare har naturligtvis fel, den är helt briljant. Ändå kan jag inte låta bli att stanna kvar vid deras absoluta magnum opus, då de för första gången ändrade den kommersiella dansmusiken till något den aldrig nått förut, nämligen populärmusiken. I allra högsta grad alltså. Listettor hela vägen kör vi på nu. I en topplista. Tjohej.
5. George Duke - I Love You More
Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.
4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby
Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.
3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine
Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.
2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed
Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.
1. Interstella 5555
Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.
5. George Duke - I Love You More
Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.
4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby
Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.
3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine
Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.
2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed
Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.
1. Interstella 5555
Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.
onsdag 22 maj 2013
Filmreflektion: Detachment
Innan jag påbörjade mina filmstudier förra våren studerade jag för att bli lärare. I ett och ett halvt år höll jag ut innan jag storknade. Det var ett par av mina lärare jag inte stod ut med, som inte delade min vision av vad en lärare ska vara. De borde se Detachment (Tony Kaye, 2011).
De är inte ensamma om det. Alla lärare borde se Detachment. Alla lärare som tappat sin glöd och lust att lära ut. Alla lärare som går på rutin och lever i tider med ett bäst före-datum från förra millenniet. Framför allt gäller det alla lärare och gömt bort att det faktiskt är människor de interagerar med, att det barn och ungdomar som alla bär på olika bagage, som alla bär olika sorger inom sig.
Detachment handlar om en vikarierande lärares försök att få eleverna i en så kallad värstingklass på rätt köl igen. Adrian Brody spelar huvudrollen fenomenalt och är just den lärare som världen behöver fler av. Men mer än vad den handlar om en lärare och det amerikanska skolsystemet handlar den om människor. Och jag gillar ju filmer som handlar om människor. När det finns en friktion, den friktion som är omöjlig att undvika i livet. Livet är inte lätt. berör, mycket på grund av sin detaljrikedom. De större karaktärerna är mångbottnade och flera berättelser pågår parallellt med läraren Henry Barthes som gemensam nämnare.
Detachment
Ja det är väl egentligen inte bara alla de där lärarna som borde se den här filmen. Det är nog snarare alla, kort och gott så. Alla.
De är inte ensamma om det. Alla lärare borde se Detachment. Alla lärare som tappat sin glöd och lust att lära ut. Alla lärare som går på rutin och lever i tider med ett bäst före-datum från förra millenniet. Framför allt gäller det alla lärare och gömt bort att det faktiskt är människor de interagerar med, att det barn och ungdomar som alla bär på olika bagage, som alla bär olika sorger inom sig.
Detachment handlar om en vikarierande lärares försök att få eleverna i en så kallad värstingklass på rätt köl igen. Adrian Brody spelar huvudrollen fenomenalt och är just den lärare som världen behöver fler av. Men mer än vad den handlar om en lärare och det amerikanska skolsystemet handlar den om människor. Och jag gillar ju filmer som handlar om människor. När det finns en friktion, den friktion som är omöjlig att undvika i livet. Livet är inte lätt. berör, mycket på grund av sin detaljrikedom. De större karaktärerna är mångbottnade och flera berättelser pågår parallellt med läraren Henry Barthes som gemensam nämnare.Detachment
Ja det är väl egentligen inte bara alla de där lärarna som borde se den här filmen. Det är nog snarare alla, kort och gott så. Alla.
söndag 19 maj 2013
Historien om Highball
De flesta som känner till Noah Baumbach gör det med största sannolikhet för nån av hans exceptionella filmer han gjort på 00-talet, eller som manusförfattaren som ibland skriver med Wes Anderson. Men hans karriär började långt tidigare än så. Hans första film Kicking and Screaming gick upp på biograferna 95 och två år senare kom efterföljande Mr. Jealousy. Båda två är bra karaktärsdraman som visar på en god förmåga att skildra människor, men det riktigt intressanta skulle komma strax efter.
Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.
Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.
Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.
Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.
Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.
Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.
fredag 17 maj 2013
Topp5-fredag #37: Norsk populärkultur
17 maj är Norges nationaldag. Av någon anledning vet typ alla det, även om jag aldrig förstått varför någon i Sverige skulle bry sig mer om det än låt säga Uzbekistans dito. Jovisst, det handlade väl om frigörelse från just Sverige, men ändå. Vi firar väl det med lite norsk populärkultur då, kan tänkas rimligt.
5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)
Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.
4. Gör vad du vill
En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.
3. Midnight Choir - October 8
Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.
2. Naiv. Super.
Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.
1. Madrugada - Majesty
Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.
5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)
Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.
4. Gör vad du vill
En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.
3. Midnight Choir - October 8
Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.
2. Naiv. Super.
Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.
1. Madrugada - Majesty
Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)