Vikten av självrepresentation av tredje världen på film

Jag såg filmen Soul Boy (Hawa Essuman, 2010), ett förtjusande litet verk med en dryg timmes speltid. Filmen handlar om Abila, en pojke i sina tidiga tonår som tar sig an uppgiften att leta reda på sin fars själ, som han ska ha förlorat. Denna egensinnigt originella film är resultatet av ett projekt där Tom Tykwer med filmteam anordnade kreativa workshops för att uppmuntra och lära unga aspirerande filmskapare att uppfylla sina drömmar. Under Tykwers övervakning och mentorskap filmades Soul Boy på plats i Kibera i Nairobi, kanske det största slumområdet på hela kontinenten. Ett ganska unikt projekt, det må jag säga.

Som vanligt när det kommer till afrikanska filmer så finns sällan särskilt mycket skrivet. I bästa fall kan man hitta någon intressant kommentar på IMDb. I det här fallet finns ett enda användaromdöme, vilket jag reagerade på. Recensenten menar att storyn är orealistisk och därför känns europeisk, att Tykwers inverkan skulle ha åstadkommit detta. Det skrivs att filmen saknar autenticitet på grund av detta. Det intressanta är att jag hade - innan jag läst recensionen - bildat mig en motsatt uppfattning om filmen.

Det jag tänker mig är att många är intresserade av Afrika på film, däribland undertecknad. Man förväntar sig att se en viss representation, och uppfylls den inte så är det svårt att ta till sig. Om man vet att en film handlar om en pojke i Kibera - framför allt om man dessutom har sett kortfilmen Kibera Kid (Nathan Collett, 2006)(som ovannämnda recensent exempelvis) - så förväntar man sig en berättelse om misär, stöld och slödder. Jag tvivlar inte på att Nathan Colletts insats är en viktig sådan, och att han brinner för att visa världen verkligheten. Men det är ofrånkomligt att han är en vit man med ursprung i övre medelklassen, som dokumenterat exempelvis Kibera ursprungligen ur ett utifrånperspektiv, då det inte är hans bakgrund. Framför allt är det så att den berättelse Collett berättar är blott en av ett oändligt antal.

Det "orealistiska" i filmen antar jag åsyftar själen, att detta abstrakta tema skulle vara mer europeiskt. Detta tyder dock inte på något annat än ointresse och för den delen okunskap. Jag är ingen expert på området, för det är svårt att sätta sig in i, men jag har i alla fall försökt konsumera en del afrikansk film. En av de filmer jag har sett är Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), en malisk fantasyfilm om en ung man med magiska krafter och hans sökande efter sin far, som han ska kämpa mot i nåt slags magisk duell. En annan film jag känner till men som ännu är i något förproduktionsstadie är filmatiseringen av romanen Zoo City. Både romanförfattarinnan och producenten som köpt filmrättigheterna är sydafrikaner. Berättelsen handlar om nåt slags urban fantasy-version av Johannesburg, där människor som begår brott drabbas av någon form av omvänd antropomorfism, eller kanske zoomorfism. Då jag inte läst romanen har jag inte riktigt förstått hur det ter sig.

Poängen med dessa exempel som förvisso bara är två stycken (jag kan säkert gräva fram rätt många fler), men ändå goda sådana, är att visa hur även berättelsen i Soul Boy delar mer med afrikansk berättarkultur och inhemska folksägner än Tom Tykwers udda filmer.

Det här kanske framstår som ovidkommande och meningslöst, men är i själva verket väldigt viktigt. Böcker som Den vita massajen är storsäljare för att vi är intresserade av exotismen hos den främmande kulturen, sedd genom vita ögon. Den koloniala synen finns i alldeles för stor grad kvar så till vida att majoriteten av västvärlden kulturkonsumenter anser att västerlänningen även är den optimala berättaren, även när det handlar om att berätta om främmande kulturer. De faktiska inhemska kulturuttrycken är ointressanta, och i det här fallet tydligen betraktat som orealistiskt, icke-autentiskt.

Värst av allt är att jag också mot min vilja påverkas av detta. Hade inte Tykwer legat bakom projektet så hade det förmodligen heller aldrig nått min kännedom. Och de afrikanska filmer jag är nyfiken på och hemskt gärna skulle vilja se, diverse filmer utsedda till bästa film vid African Academy Awards till exempel, finns inte att få tag på för att de aldrig ens fått inhemsk distribution. Det är sorgligt, för det resulterar i att många talangfulla filmskapare gör sina filmer för blinda ögon.

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”¹

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.² I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.³ Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.⁴ Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.⁵ På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

1 Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.

2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.

3 Ibid 833.

4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.

5 Ibid 44f.