Tidfararens vithet och den Andre
I
följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen
(The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av
H. G. Wells, där jag ämnar
analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den
Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser
baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för
att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive
tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka
som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att
tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen
samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt
källmaterial.
Tidfararens
vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin
vithet)
”A
million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for
what?! So you can swim and dance and play!”1
Enligt
Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas
i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till
ett ”annanskap”.2
I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel,
William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen
attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och
sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och
intellektet.3
Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar
både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas
– det vill säga den ena av två avarter från människan, i den
avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av
liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och
äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar
och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på
annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som
till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt
intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra
högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en
tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla
”annanskap”.
Från
det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man
dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar
med vargar (Dances With Wolves,
Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli
en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin
lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd
för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag
direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det
märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld
från ett utifrånperspektiv.4
Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva
som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre
definiera sig själv mot dem.5
På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han
fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld
och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med
vargar-liknelsen slutar, tar han
sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka
ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han
funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet
från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare
liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence
av Arabien (Lawrence of Arabia,
David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die
weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar
historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang
och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna
mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för
att vara förenliga.
1 Tidsmaskinen,
DVD, regisserad av George Pal,
Beverly Hills, 57:47.
2 Richard
Dyer, ”White”, i Film
Theory and Criticism: Introductory Readings, red.
Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press,
1999), 827.
3 Ibid
833.
4 Sara
Ahmed, Vithetens hegemoni, övers.
Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten:
Tankekraft, 2011), 43.
5 Ibid
44f.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar