Vithetsteoretikern Richard Dyer har i sin kanoniserade
White skrivit om Blade
Runner och gjort en läsning av
replikanterna som så vita man kan bli, som ett slags eftersträvad
vithetsnorm. Han bygger detta på att de är som blanka blad, tomma, rent av döda
– en egenskap som är klassiskt vit i hans teorier. Vidare läser han Roy och Pris bleka hy och ljust, ljust blonda hår
som vithet, och tar upp ett exempel på när Roy gör en sista
ansträngning att lyckas passera som vit:
The
casting of Hauer, unmistakably Teutonic, and thus at the top of the
Cucasian tree, is especially suggestive, as is the Christ-like
imagery during his final confrontation with Deckard, when, naked
except about the loins, he drives a nail through his hand giving
himself a stigma and the holds a white dove as he expires. […] this
most strident expression of whiteness […] is also explicitly the
attempt to pass for human.
Om replikanten är den andre, och den andre representerar livet, måste den vita västerlänningen vara döden. Eftersom protagonisten Deckard även han läses som replikant, får filmens huvudsakliga antagonist Dr. Tyrell representera denna vita västerlänning. Som verkställande direktör för ett av de tre företag som styr världen står han för just de hyperkapitalistiska värden som fått densamma världen att kollapsa till ett klassamhälle utan motstycke. I marxistisk filmteori läses traditionellt underklassen som livfull och rik på levnadsvärden, rent av exotisk, medan överklass och ekonomiskt starka individer oftast tolkas som motsatsen. I en sådan läsning är det givet att Tyrell är den vita, döden. Vidare betydelse av liv kontra död och replikant kontra människa följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar