Babels torns julkalender #6: till Nelson Mandela

Det är väl lika bra att hoppa på tåget och säga nåt om Mandela. Även om jag inte har något alls att säga. Så nej jag ska nog inte säga nåt. Men hans älskade vän Miriam Makeba som avled för fem år sedan, sa något. Ytterligare tjugo år tidigare, på Mandelas 70-årsdag deltog hon i en stor konsert till hans ära. Jag låter det tala istället. Även om hennes musik tenderar att bli väl västerländsk, han man inte förringa henne som ikon och symbol för en rörelse väl i enighet med kampen Mandela förde. Eller som sångerska, hon är naturligtvis briljant som sådan.

Babels torns julkalender #5: SVTs främsta dramaproduktion

Ja en av dem i alla fall. Jag kikade in i öppna arkivet i dag igen. Det slår mig hur mycket som har kommit upp sen april när jag kollade senast. Den största kulturgärningen av alla måste ändå vara att de fått upp Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000). Jag har inte sett den tidigare, då den ju på grund av rättighetsproblem med Beatles-låtarna aldrig givits ut. Nu har jag tagit mig igenom tre av de fyra avsnitten, och det fjärde får jag väl ta efter kvällens aktivitet (rep).

Än så länge är det otroligt bra. Man känner igen Alfredsons regi, som precis som vanligt är på absolut toppnivå. Klas Östergrens manus är förbannat bra det med, väldigt intrikat drama. SVT gör ju såna här grejer lite då och då, och jag har egentligen sett alldeles för få för att vara berättigad att yttra mig. Men det är väl för att det alltid är någon tråkmåns inblandad, sällan till hundra procent tilltalande. Soldater i månsken däremot faller inte under den regeln, utan har bara bra folk i produktionen. Alfredson och Östergren då alltså, främst. Så det är förstås fantastiskt att SVT fått upp det för beskådan. Bör ses av alla.

Och det gör man här.

Babels torns julkalender #4: Hipsteresque julhälsning från Kenya

Fantastiska Just a Band gjorde för ett par år sen en julspecial där de bjöd in lite duktiga gästsångare och spelade in med dem. Här är bara ett av exemplen, där sångerskan Karun sjunger Oh, Holy Night. Det är väldigt fint.

Babels torns julkalender #3: Romantiserad stockholmsnostalgi

Jag fortsätter nedräkningen till julen med mer fri kultur.

Förr i tiden ansågs nostalgi vara en mental sjukdom, mer eller mindre. Nuförtiden förknippas det nog främst med en bild av det förflutna sett genom ett romantiskt skimmer. Personligen är jag svag för nostalgi. Vissa ser det som ett självändamål att inte vara nostalgiska, själv ser jag inte meningen i det. Jag är svag för nostalgi i alla sammanhang. Vare sig det rör sig om barndomen och 90-talsmiljöer där jag växte upp, eller om det handlar om mina tonår, indiepop, kärlek och min hemstad som plötsligt blivit en annan. Eller för den delen andra människors nostalgi, så som nostalgifilm exempelvis, Sista natten med gänget och såna där. Sen kan jag även hitta något slags fingerad nostalgi när jag läser exempelvis Hjalmar Söderberg, där det Stockholm som målas upp inte har någonting med mitt liv att göra, men som jag ändå betraktar med det nämnda romantiserande nostalgiskimret. Kanske genom Söderbergs ögon då.

Hur som helst, filmen Staden i mitt hjärta gjordes av Anders Wahlgren 1992 och handlar om Stockholm och den förändring som skedde när Klarakvarteren revs ner, och hela Norrmalm blev oigenkännligt. Även om filmen är helt ensidig i sin kritik och nästan löjlig i sin extrema nostalgi är det även guld för en nostalgijunkie som jag.

Se den här via SVTs öppna arkiv.

Babels torns julkalender #2: Min och Lettermans favorittradition

1986 var det första året Darlene Love påbörjade den årliga traditionen att sjunga Christmas (Babe Please Come Home) hos David Letterman inför julen. I år är det femtio år sedan låten först släpptes, men tills årets framträdande gått av stapeln får vi hålla till godo med det som startade traditionen. Kolossalt mycket har hänt sen dess. Hon har bland annat sänkt tonarten några steg, och vidgat ut bandet till flera gånger så många medlemmar. Så här är alltså hur det startade för tjugosju år sen, 1986.

Babels torns julkalender #1: Streama söndagsskräckis

Jag ska väl också ha en julkalender liksom alla andra på internet.

I dag är det säkert fler som känner som jag, och kanske inte mår så värst bra. Då kan väl ingenting kännas så lämpligt som att se en helfestlig skräckkomedi signerad Roger Corman? Givetvis inte. Här kan The Little Shop of Horrors ses och avnjutas i sin helhet, dessutom är det den fantastiskt färglagda versionen. Mycket nöje, förtjusande film.

Topplista #59: Sammanfattning av november

Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.

10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)

Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.

9. Mud (Jeff Nichols, 2012)

Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.

8. Laura (Otto Preminger, 1944)

En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.

7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)

Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.

6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)

Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.

5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)

Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.

4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)

Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.

3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)

Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.

2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)

En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.

1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)

En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!